Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skådeglas ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skådeglas
— 753 —
Skäktfall
Skådeglas, n. Tub, teleskop. Mitt
observatorium är stort, och ett sundt förnuft med
klara ögon är mina skådeglas. Salvius
Lärda tidn. 1745 64.
Skådehus, n. [T. schauhaus.] itt
am-phitheatrum eller skådhehus. Schroderus
Liv. 919.
Skådemarknad, m. Se under
Dular-kläde.
Skådetorn, n. 1. Vakttorn, en vächtare,
som uthaff ett skådatorn bleff varse
Konungens krijgzmacht, hadhe varnat the
Atheni-enser. Schroderus Liv. 405. Andre vordo
och uthaff skådhotornen fienden varse. Ders.
602. — 2. Observatorium. Ifrån sitt skådetorn
en svärm af astronomer rådfrågade kalkuln
och sina lärda tomer. A. G. Silverstolpe
Skald. 83.
Skåla, tr. Halka, urhålka. Skåla ur något.
Lind Ord.
Skålla, intr. Synas, se ut. (Jfr Språk
o. stil 7:2-22—8.) Hon, fast hon åldrig är,
ändå heelt unger skåller. Eurelius Vitt.
28. Hans opsyn som ellgloa (eldglöd) skåller.
Ders. 82. Jfr Skulla.
Skål vigt, f. Vigt med skålar. B i 1 a n x,
skåla wict. Var. rer. voc. 0 4 b.
Skångra, se Skonga.
Skåpa, se Skopa.
Skåra, tr. Skära, sarga. [Isl. sköra ]
Männerne vordo somlige först piskade, sedan
uti köttet öfver hela kroppen skårade. Girs
Joh. 3 kr. 69.
Skåra, f. Afhugget stycke af en stock.
(Se Rietz skåre.) Skåra, Lignum amputatum,
Klotz. Schroderus Lex. 50.
Skårdig, adj. Skårig, märkt med skåror.
[Mnt. schardich, T. schartig.] Uthi min
disciplin och agha hafuer iagh icke varit
förmykit ... sträng, kommandes ihogh thet
gambla ordspråket, Alt för skarpt gör skårdigt.
Phrygius Valetpred. F2b.
Skårkäpp, m. Skårsticka, f. Karfstock.
Fougden... kunde hwarcken läsa eller skrifwa,
och eij heller hade någon skrifware till
bij-stånd ... uthan hade en hop med skarkiäppar
som han mente sig kunna giöra Räkenskap
med. Fin- urk. I. 1:9 (1596). wij gååm ...
in vthi scriffuare stughun, och öffuerseem
ther vthi wårt skulderegister och skårsticka,
hwadh wij för skuld ... giordt haffue. Balck
Catech. Ff 8 b. Gudh ... seer huadh alle
skalckar tenckia och göra, skäär thet vp på
skorsticko och bär fram, när wij thet lenge
förgätit haffue. P. Erici 2:321 a. Jfr Rietz
592 a.
Skåt, n. Skört, flik, stycke af ett
klädes-plagg- [Jfr Söderwall Ordb. skat.] the
togho swettadwkar och skååt som wedh hans
kropp hadhe kommit, och ladhe på the siwka.
NT 1526 Ap. gern. 19:12. (Bib. 1541: skörte.)
Skåts, dep. Skåts före, frukta, vara
rädd för. Men iagh skåtz nogh föret, at wij
som vthi sielawårdnatz embete stadde äre ...
finnes wara thetta en stoor deel wållandes,
ther med wij städie then meniga hopen alt
förmykit sielffz wold. L. Petri Om nattv.
A 5 b. Rietz skoss för (595 b).
Skäcka, f. Skäkta, linbråka. Lind Ord.
Skäcka, tr. Skäkta. Skäcka lin. Lind
Ord. Rietz.
Skädda, f. Töcken. (Se Rietz skadda.)
När desse hohlen (i bergen) blifva uproriske
och stormachtige, då går een dimba eller
skädda lijka som en rök up. U. Hjärne
Anl. 205.
Skäf, f. Skäfva (på lin), theris loffwen
... Then ey är fastere än een skäff. En
liten Crön. K 2 b.
Skäfta, tr. Skäkta. Skäfta lin eller hampa.
Lind Ord.
Skäfta, tr. Förse med skaft; stocka.
[Fsv. skäpta, Isl. skepta, T. schäften.] Skäfta
en yxa. Lind Ord. Stockmakare ... på ett
och annat sätt förskingra det gevär, som de
uttaga till att skäfta. Stjernman Com. 4:
813 (1700).
Skäf tig, adj. Verksam, arbetsam, driftig.
[T. schäftig, geschäftig.] han ähr medh sitt
embete tämmelig skäfftig. A. Oxenstjerna
(HSH 24: 388).
Skäfva, f. (på lin) Festuca, skäffua.
Var. rer. voc. K 4 a. See til theras griffter
och märk granneliga til, om ther är ett
foot-spor, eller een skäffua qwarr bliffuin vthaff
theras högferd. P. J. Gothus Synd. sp.
B 8 b.
Skäfvel, m. Usling. [Jfr D. skævl
Kalkar, Mnt. schevel, Mht. schebel.] Gud
bet-tred att almogen haffwer icke bättre förstond,
vtan lathe förråde sig aff tolcke lösachtige
skäffler och landlöpere och förrädere (neml.
Dacke och hans anhängare). RR 6/s 1543.
Skäfvernisse, pl. ? Eg. afskafvet hår
(tjenande till pelsverk); ett slags gråverk?
[Se Schiller-Lübben schevenisse.] itt buntt
foder aff Skäffuernisse. Skråord. 314 (1546).
Skäfversten, m. Skiffer. [Mnt. [-schever-sten.]-] {+schever-
sten.]+} Spegel G. verk 136.
Skäggaktig, adj. Bildl. värdig. Man ser
deras ärbara åtbörder, deras skäggaktiga
myndighet, deras säfveliga steg. Dalin Vitt. 3:
241.
Skäggbrusten, p. adj. Som börjar få
skägg, een ungh mann af skiöön anseende
med nyligen ... skiägbrustne kindher.
Nyman 19. the se åldriga uth förr än the varda
skiäggbrustne. Peringskiöld Jord. 55.
Skäkta, f. Ett slags stor pil. [Fsv.
skäkta, Mnt. schecht.] then skalk som stod
i forsåth ... oc sköth en skeckte vdj wår tro
man hær twre trålla. Gust. 1 reg. 4: 123.
Ther inne (i skogen) så låge Bagger nogh
Medh boger och medh skechter. Hund Er.
14 kr. v. 239.
Skäktfall, n. Grofva blånor, som jemte
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
