Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOLAN PÅ 1840-T ALE T.
71
gick »Skogen står tyst» af stapeln, piano och mycket
försiktigt, samt åtföljdes af »Hör, hur stilla vinden susar» i riktig
duett och något mera uttrycksfullt än »Skogen», och så snart
vi nu blifvit fullständigt förvissade om, att dagen ej var någon
af Petters »hördagar», så följde raskt på hvarandra, ehuru
städse dock med tillbörlig försiktighet, öfriga nummer på vår
repertoar, t. ex. de berömda s. k. »Canonerna»: »Bombardini,
bombardano», »Bror Bellman, bror Hallman och bror Kexell»
och så vidare.
Det var äfven vi tre sopraner, som i tur och ordning
»togo upp» psalmerna och ledde sången vid morgon- och
aftonbönerna, ty kantorn ansåg visst ett dylikt uppdrag lika
litet öfverensstämmande med sin värdighet som att deltaga i
våra musikaliska öfningar under Petters exercistimmar.
Vår klockaresyssla sköttes i allmänhet mycket
oklanderligt, och det förefaller mig nästan, som om den tidens
psalmsång utan orgel var både friskare och renare än nu för tiden,
då orgel finns i hvarje läroverk, men den spelande ofta nödgas
vid slutet af hvarje sats göra en obehörigt lång »cadence»,
på det att kören måtte hinna återeröfra den kvartton eller
mera, hvarmed den sjunkit under sitt försök att skrika i kapp
med orgeln.
Allt gick emellertid förträffligt utom en gång, då lille A.,
som eljes hade ett säkert öra, af någon anledning kom af sig
vid ingången och nödgades på egen hand komponera
psalm-melodien ända till versens slut. Jag glömmer aldrig, huru
förfärad och besvärad han såg ut, när kören tystnade och
han fick stå där ensam och sjunga solo på egen behaglig
melodi, medan hela den församlade skaran satt med gapande
munnar och stirrade på honom. Äfventyret aflopp dock utan
att urarta till något störande uppträde, ty dels var lille A. en
mycket omtyckt kamrat och dels satt för tillfället den
allvarlige konrektorn i öfre katedern, och i hans närvaro föll det
ingen in att försöka tillställa något upptåg. Den senare nöjde
sig med att på sitt lugna, allvarliga sätt erinra »klockaren» om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
