Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ MELLANSTADIET.
287
den rike grefven, baronen eller storbonden trädt in i rummet
och efter vederbörlig hälsning börjat med ett: »Jag kommer
för att . . .», gick S. till dörren, vred om nyckeln och stoppade
den i fickan, hvarefter han tog fram sin anteckningslista,
pekade på en ledig rad och sade: »Seså, min bäste, nu skulle
vi först ha det där lilla beloppet till Akademiska föreningen»
— och gästen måste sätta sig ned och skrifva, antingen han
ville eller icke.
Detta drag af godmodig tvärsäkerhet satte sin
egendomliga prägel på nästan hvarje handling eller ord från denne
man. Med stor förkärlek använde han ordet »jag», hvilket
betonades på ett sätt, som aldrig förfelade att åtminstone
under hans krafts dagar väcka respekt hos dem det vederborde,
men heller aldrig att inom den närmaste vänkretsen framkalla
utbrott af ohejdad munterhet. Jämte Jakob och Mortimer
Agardh, C. A. Hagberg m. fi., tillhörde han den krets af
hängifna vänner, som slöt sig kring Paul Genberg under de
senare åren af dennes vistelse i Lund. En gång hade det lilla
sällskapet råkat i ett lifligt meningsutbyte angående frågan,
hvilken af de bildande konsterna, som borde tillerkännas det
främsta rummet. Meningarna voro mycket delade, och
Genberg företog sig bland annat, kanske mest för att förbrylla
vännen S., det konststycket att med uppbjudande af alla sin
dialektiks hjälpmedel bevisa, att dansen vore den förnämsta
af alla de sköna konsterna, framför allt emedan grundstoffet i
denna konst, den lefvande och i sköna ställningar sig
företeende människokroppen, ju vore det dyrbaraste af alla
konst-materialier o. s. v. En liflig ordstrid uppstod, hvilken dock
upplöstes i en allmän munterhet, då S., som under tiden suttit
tyst, afgjorde frågan sålunda: »Min själ, har inte Genberg
rätt, ty dansen är den enda konst, i hvilken jag nånsin kunnat
förvärfva någon färdighet.»
Denna oskrymtade själfmedvetenhet var S:s styrka under
hans mannaålder, men kanske också hans svaghet, i synnerhet
vid tilltagande år och aftagande krafter. De teoretiska insik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
