LEVNADSTECKNING 11 att överlämna årets Nobelpris i litteratur »åt Sveriges ädla dotter Selma Lagerlöf», som han sade, och skulle leda henne fram till konungen, för att hon ur hans hand skulle mottaga priset, dånade handklappningarna som en åska genom festsalen och ville aldrig taga slut. Det låg glädje och tacksamhet i den hyllningen också för att Selma Lagerlöf genom sin diktning hade kastat glans över vårt land inför de främmande folken. Jag skall berätta något för er i detta sammanhang. Det var en fransman, som hade rest mycket i Sverige och som i en stor fransk tidning hade skrivit vackra saker om Selma Lagerlöf och berättat litet i förväg, att han visste, att hon skulle få 1909 års Nobelpris. »På festen kommer hon emellertid ej att hålla något glänsande tal,» skrev han i sin tidning, »ty hon är ingen vältalare.» Men hur gick det? När turen kom till den svenska pristagarinnan att tacka för den ära, som akademien hade bevisat henne, gjorde hon det på ett sätt, som var olikt allt, vad man förut hade hört, fastän det var likt just Selma Lagerlöf. Medan alla ville fira henne, vände hon i stället tankarna till dem, som hade hjälpt henne att bli den hon var, och gav dem äran. Det blev inte något långt och tråkigt tal, som det var svårt att följa med, utan det var en hel liten saga. Och i den sagan talade hon om alla, som hon sade att hon stod i skuld till: alltifrån hennes gamle far, som först hade lärt henne att älska poesi, och ända till Svenska akademien, som den dagen hade givit henne Nobelpriset och som hon tackade för att den hade en så god tro om henne, att den hade vågat utmärka henne inför all världen. Hennes tack var så ödmjukt och vackert, så glatt och gripande på en gång, att de, som var med på festen, försäkrar, att de hade sett tårar i mångas ögon och att de aldrig hade hört någon tala så som den första kvinnan, som erövrat det litterära Nobelpriset. Och de franska tidningarna måste sedan berätta, att Selma Lagerlöf hade hållit ett utomordentligt tal, så utmärkt, att de hade måst översätta det, för att deras läsare skulle få nöje av det. Nu behöver jag väl inte tala om vad Selma Lagerlöf gjorde med det penningpris, som hon hade fått? Det har ni redan gissat. Inom en månad hade hon inköpt sitt