BARNEN OM SELMA LAGERLÖFS FÖRFATTARSKAP 15 Kärnan i doktor Schwarzwalds uppsats utgöres av en samling omdömen inte bara om Selma Lagerlöfs mindre berättelser utan också om Nils Holgerssons resa, nedskrivna av temperamentsfulla, livligt kännande sydländska ungdomar. Läsaren torde nog komma att finna, att de tillsammans ge en ganska god bild av vår berömda landsmaninna. SELMA LAGERLÖF I SKOLAN. (Översättning från tyskan.) Hur ofantligt gärna än barnen om vintern bruka gå till skolan, så börjar dock i maj längtan efter natur och frihet att bli dem övermäktig. Men då de till följd av våra odrägliga samhällsvanor vid den tiden ännu äro bundna vid staden, måste man vara betänkt på något slags tröst åt dem. I år har jag under hela maj läst högt för dem ur Selma Lagerlöfs verk: för de små Bortbytingen, detta prov för den enkla och allt övervinnande moderskärleken, för fjortonåringarna Nils Holgerssons underbara resa genom hans svenska fädernesland, vars mångskiftande natur, liksom människornas verk och öden, fabler, historier, karaktärer, årstider, slätter, sjöar och berg framställas med samma åskådlighet och medkänsla, sammanflätade med djurvärldens öden, sorger och fröjder. — Barnen fingo också höra Legenden om fågelboet, denna berättelse om hur det djupaste människohat och det vildaste världsförakt botades genom ett litet ärlepars oskyldiga familjeliv, vidare Dunungens luftiga kärlekshistoria, där det äkta, enkla och ärliga så härligt vinner seger över fåfänga och självförgudning. — För de stora sjuttonåringarna läste jag också Tösen från Stormyrtorpet, denna levande illustration till ordet att de yttersta skola varda de främsta. Och genom denna läsning blevo vi oerhört uppfriskade och levde i en stämning, som eljest brukar råda endast vid våra utflykter till skogen. Jag vill försöka att fånga och hålla fast här något litet av denna stämning till tack och pris åt den konstnärinna, som har skänkt oss denna vårglädje mitt i staden. Men hur skulle en gammal människa, som har erfarit mycket av denna världens illfundighet och ondska, kunna ha förmåga därtill? Därför har jag i känslan av min egen otillräcklighet inför dessa förundransvärda ting varenda gång, sedan jag läst upp en Lagerlöfsberättelse, låtit barnen själva skriva ned sina intryck. Tio minuter har jag anslagit för ändamålet. Med strålande ögon och röda om öronen ha de skrivit det, som jag nu tänker meddela. När intet annat står angivet, ha författarinnorna varit fjortonåringar. Varför jag tycker så bra om Selma Lagerlöf, — det ha de en gång förut med stor värme berättat mig i en uppsats. Det