16 LÄSEBOKENS FÖRFATTARE största intrycket gör tydligen själva ämnet, stoffet, den moraliska atmosfär, varav och h na äro omgivna. Barnen äro förtjusta över den "självklarhet, den nödvändighet, varmed allt gott blir gjort. — Det är vackert, att stora känslor tillskrivas så enkelt folk. Gudmund t. ex. känner som en verklig hjälte, men han har inte något fint sätt, för han häller kaffet på fatet för att få det att svalna. Att särskilt kvinnorna lägga i dagen inre storhet, gör starkt intryck, och flickorna äro tacksamma, att Selma Lagerlöf talar så vackert om deras eget kön. — De äro pålitliga, starka, djupa och äkta. Ingen av dem vill ge sig ut för att vara något. De skryta inte med sin förträfflighet, utan äro alltid blygsamma, behagfulla och innerliga. Barnen äro glada, att yttre skönhet inte spelar någon stor roll. — Dessa kvinnor tilltala bara genom sin utmärkt goda karaktär. Man förstår mycket väl varför männen känna sig så dragna till dem. — De göra ingenting med överläggning, utan allt, såsom om de måste göra det. På så sätt förklara barnen också för sig den underbara makt, som i Bortbytingen om och omigen tvingar mannen att i allt göra hustrun, som inte överger vidundret, till viljes, hustrun, om vilken det heter: ”Hon var nu en gång sådan, att då det fanns någon, som alla hatade, så måste hon uppbjuda sina yttersta krafter för att komma en sådan stackare till hjälp.” — Selma Lagerlöf är alldeles säkert sådan själv. Moster Wennervik spådde rätt: Selma Lagerlöf har blivit god och snäll. — Hon är alltigenom sann i sina känslor, och dessutom skriver hon så kärleksfullt, att man blir alldeles betagen. Det händer aldrig, att hon skriver något, om vilket man måste tänka, att författaren själv inte känner det. Hon är i det fallet alldeles som Gottfried Keller. — Liksom Hatto, eremiten, för sina ärlor, så har Selma Lagerlöf fattat kärlek för jordens värnlösa barn. Då kan man också hysa förtroende för följande oinskränkta försäkran, — Om människorna hos Selma Lagerlöf äro aldrig så ädla, så tänker jag ändå alltid: så skulle också du handla. — När en Lagerlöfsberättelse blir läst för oss, kan jag inte tänka något dåligt på två dagar. Naturligtvis känna sig barnen rent personligt hedrade därigenom, att författarinnan låter dem uppträda som representanter för den naturliga godheten och oskulden, när de t. ex. höra hur Liljecronas hustru, som har föresatt sig att rädda den avsigkomne, försupne musikanten Ruster, tvingar denne att med sina små töckniga ögon möta barnens blickar, som voro så stora, klara och oskyldiga. — ”Se på dem, Ruster!” ber hon. ”Jag törs inte,” säger Ruster, för det var honom som en skärseld att genom de vackra barnaögonen se in i de obefläckade själarnas skönhet. — Jag tror, att Selma Lagerlöf inte ser ned på oss barn, för hennes Anne-Marie är egentligen också bara en liten flicka, men i det stora ögonblicket i sitt liv är hon mer än många för-