BARNEN OM SELMA LAGERLÖFS FÖRFATTARSKA? 17 ståndiga kvinnor här i världen. — Jag önskar, att min mamma älskade mig så mycket som Selma Lagerlöf Dunungen. Och fulla av förstående och längtan nicka alla barnen, då man läser: ”Det var med onkel Teodor som med mor: han tycktes ha reda på alla hennes fel och svagheter, och det var så tryggt. Då behövde man inte visa sig bättre, än man var.” — En sextonåring uttalar detsamma: Jag är glad över hennes djupa förstående av andras svagheter och fel, ty då ha vi själva hopp om att hon skall förstå oss. Att författarinnans världsomfattande kärlek sträcker sig också till djurens värld, gör henne särskilt kär för barnen. De älska Mårten gåskarl, Jenny, den bortskämda knähunden, som ville bli en riktig lanthund, den gamle Hattos ärlor, ja, till och med björnen, som ville förstöra järnverket. — Jag tror, att Selma Lagerlöf föredrar djuren framför människorna, emedan de ge sig sådana, som de äro. — Djuren kunna uppfostra människan, inte bara den lille Nils utan också den gamle Hatto. Men av människorna kunna djuren inte lära någonting. Till den ädla karaktären, den obegränsade godheten och det innerliga intresset för allt, som är gott, hör också den förvissningen, att händelsernas gång måste hjälpa det goda till seger, och denna förvissning ha också mina unga åhörarinnor. — Man tvivlar aldrig ett ögonblick, att inte den historia, som hon berättar, skall sluta lyckligt och att hon skall, liksom Moses ur klippan, framtrolla en livgivande källa också ur de hårdaste hjärtan. — Hela historien är sorglig, man är full av deltagande, men man är ändå lugn, och så blir plötsligt allt bra, och man måste stortjuta, just när det är som bäst. — När man hör Selma Lagerlöf, tror man, att världen är härlig och att det goda skall vinna seger, om vi bara ville bjuda till en liten smula, skriver en liten flicka. — Och på äkta kvinnligt vis blir en annan av dem konkret och personlig: Jag skulle vilja leva i Norden, där äro människorna djupare och grundligare. Jag tycker om, att de tänka så långsamt och äro så stränga och sträva och friska. Kanske gifter jag mig en gång med en svensk. Det är en tolvåring. Äldre flickor äro nog mindre öppenhjärtiga och åtnöja sig med att uttala sin avsikt att lära sig svenska ”för att kunna läsa dessa utmärkta böcker på originalspråket”. Förklarligt är ju också det nästan lidelsefulla intresse, varmed de uttala sig om öden, svårigheter, upplösningar i berättelserna. — Det finns somliga ställen, då hjärtat nästan står stilla. Därmed mena de t. ex. det ögonblick, då Lars Larsson skär sönder strängarna, Helga rycker från menedaren bibeln, som han vill svära på, bonden kastar bortbytingen in i det brinnande huset eller då Hatto, eremiten, bryter sitt avtal med Gud. — Jag tycker om hos Selma Lagerlöf, att det går till i hennes berättelser som i min barndom. Alltid förtjusande överraskningar och ändå bara sådana, som man har väntat sig. — Jag är ännu alldeles varm om kinderna efter den historia, som vi nyss hörde föreläsas, och jag har nupit mig i armen för att inte gråta. 2. — Olander.