18 LÄSEBOKENS FÖRFATTARE — När jag hör något av Selma Lagerlöf måste jag småle hela tiden. — Jag kan aldrig låta bli att gråta, när jag tycker om något, och under Bortbytingen måste jag gråta alldeles förfärligt. — När bondhustrun hade räddat bortbytingen ur lågorna, tyckte jag, att jag ville springa dit och omfamna henne. Med ett förutseende, som är en frukt av intuition, skriver en: Jag tror, att ifall man läser om en sådan historia långt efteråt, kanske först efter flera år, så kommer man att tycka, att där måste ha stått mycket mycket mera, och det beror därpå, att man efteråt kan tänka på den, ja, rent av måste tänka. Det är många gånger inte så mycket, som har stått på papperet, men egentligen vet man en hel mängd mera. — En sjuttonåring skriver: Jag kan inte säga varför hon betvingar mig, men jag darrar, när hon talar. Här tangeras redan de konstnärliga medel, som författarinnan använder för att uppnå sitt syfte. Äro nu barnen medvetna om hennes egendomligheter som författarinna? Ja, alla uppfatta de de förnämsta, nämligen stilens enkelhet och omedelbarhet. Nästan vartenda barn berömmer hur enkelt språket är, hur naturliga uttrycken falla sig, hur mästerligt författarinnan förstår att ge uttryck för de djupaste känslor på enklaste och kortaste sätt. — Jag tror, att man blir så djupt rörd, därför att det inte förekommer några översvinneliga talesätt. Endast okonstlade människor borde få läsa högt Selma Lagerlöf, inga tillgjorda. — Detsamma tycker den lilla engelska, som just har lärt sig tyska språket: I find bort Bytingen vacker, därför att den inte har några onödiga ord och det inte i hela berättelsen finns ett enda sentimentalt ställe. — Det går inte bra att med egna ord återge något av Selma Lagerlöf, därför att man inte kan hitta på så enkla och förtjusande ord. — Vartenda ord har ett sådant behag, att man aldrig kommer på den tanken att redan i början se efter hur berättelsen slutar. De små försöka att förklara för sig vad det är, som ger stilen denna trollmakt, och anse det till och med möjligt att lära sig av författarinnan. — Jag förstår inte, att inte alla författare bemöda sig att skriva så klart och enkelt. — En sextonåring skriver: På vad sätt författarinnan åstadkommer denna verkan, det bör och behöver man inte förstå. Det är hennes egen outgrundliga hemlighet. — Till slut finner dock en liten flicka det högsta berömmet: Som Selma Lagerlöf skriver, så skulle en mor berätta för sina barn. Mycket förstående ha de unga för Selma Lagerlöfs hum or, när den uppenbarar sig. De le med bildningens överlägsenhet åt Helgas vidskepliga tro, att den aska, som hon har tagit med sig hemifrån och strött i spisen hos husbonden, skulle ha kommit henne att växa fast vid det nya hemmet. Med ungdomens sunda känsla skratta de åt det närgångna sätt, varpå den gamle förryckte Hatto talar till det högsta väsendet, och de stråla av belåtenhet, då Dunungen, som börjar draga sig ifrån den narraktige fästmannen, i drömmen förväxlar honom med den dumma hunden Va, :