BARNEN OM SELMA LAGERLÖFS FÖRFATTARSKAP 19 Vad som de unga åhörarinnorna framför allt berömma, är den stora åskådlighet, med vilken händelserna framställas. — Allt är så levande. Man formligen ser den lille Nils, hör björnen brumma och ärlorna pipa. — Man måste ovillkorligen känna igen den, som Selma Lagerlöf skildrar, om man mötte den på gatan. — Jag kan teckna av allt, vad Selma Lagerlöf skriver, hotar en lycei-elev. Och de åttaåriga ”förberedingarna” göra allvar av hotelsen: fasaväckande illustrationer bli den sorgliga följden, men de förlora inte lusten att teckna. De situationer, som förek äro alltför frestande. Hur det bruna, fula trollbarnet ligger i den vita vaggan, omgivet av alla slags läckerbitar, som huset äger, det måste man teckna. Andra rekommendera som modell den gamle Hatto med sex ärlor på huvud och axlar, Jan Öster, som går i spetsen, spelande på sin fiol, medan det rörda och hänförda bröllopståget följer efter, eller Dunungens avresa från Lillgatan i Filipstad i den gamla gröna schäsen. De inse således mycket väl vilken stor betydelse det poetiska åskådandet av det enskilda och konkreta samt det levande återgivandet därav ha. — Hon skildrar så många djur, men intet är det andra likt, vart och ett har sin karaktär. Synnerligen fint anmärker en flicka: Jag tycker om, att kvinnan (nämligen modern i Bortbytingen) inte är skildrad som ovanlig eller vacker, utan att det är hennes handlingar, som prisa henne. Det står ingenting om att hon har en utmärkt karaktär, men ändå tror man, att hon är den bästa bondkvinna i världen. Men det undgår dem inte, att det enskilda bara är en tillfällig bärare av högre och eviga idéer, och de äro fullt medvetna om det typiska i skildringen. — Jag tycker också mycket om, att ingen bestämd tid är angiven, ty dessa människor kunde ha levat under vilken tid som helst och tillhöra vilket stånd som helst. Man kan förstå, att bland skolbarn Nils Holgerssons resa, denna den underbaraste hembygdskunskap, som finns, måste väcka fullkomlig hänförelse. — Det var en förtjusande idé att skriva en så rolig geografi. Författarinnan har visat, att skolböcker inte behöva vara torra och tråkiga. Förr i världen trodde man, att skolböcker inte finge vara roliga, emedan man måste ha tråkigt i skolan. Nu tänker man helt annorlunda. Nu är var och en övertygad, att man kan lära sig något också ur roliga böcker. Jag tror, att människor helt enkelt inte förstodo att meddela undervisning roligt och glatt, och di r att de inte kunde det, sade de, att skolböcker måste vara torra. Men Selma Lagerlöf, som är en stor skald, har ändå ansett det vara mödan värt att skriva för barn. För detta måste man älska och beundra henne. — Med vilken glädje måste inte skolbarnen i Sverige lära sig ur denna bok! Man gråter och skrattar, gläder sig och sörjer och lär sig under tiden, utan att man ämnar det. — Jag tror, att om vi finge lära oss ur sådana böcker, skulle alla barn få idel Berömlig. — Varför ha vi ingen österrikisk geografi, som är en enda förtjusande saga? Hur avundsvärda äro inte de svenska barnen!