SPRÅKET I LÄSEBOKEN 37 fläckarna voro utan ormbunkar, utan skogsstjärnor, utan vit pyrola, utan allt det gröna och röda och lätta och mjuka och sirliga, som brukar kläda skogens botten.» Vad så beträffar valet av bindeord, så finna vi i N. Hon för första gången i en skolbok konsekvent använda några sådana konjunktioner, som fordom av magistrarna strängt förbjödos. Det är bl. a. umgängesspråkets för, för att och för det att i stället för »ty» och »emedan», som i N. H—n ha kommit till heders, inte bara i samtalen utan också i den fortlöpande berättelsen, ja, till och med i satser av mera högtidligt allvar. (Om någon gång ett »ty» har fått komma med, är det lätt att upptäcka anledningen, t. ex. undvikandet av missljud, såsom i satsen »ty nu förstod han...» i st. f.: För nu förstod han). Ex. »För så tamgås han var, hade han hört talas om en....», — »Ska jag hjälpa dig, för det att du så ofta har ryckt mig i svansen?» I mycket högtidligt tal säges det (s. 260): »För det är bara de, som går böjda under det eviga arbetet med jorden, som kan hålla det här landet oppe i välstånd och anseende från tid till tid.» Om vi sålunda ha funnit, att Selma Lagerlöf på flera sätt godkänner och följer vårt lediga talspråks avvikelser från det stela pappersspråket, så veta vi dessutom, att hon i N. H—n har gått ändå längre, än vad någon skolbok förut hade gjort, i det att hon i samtalen genomgående har använt endast singular-former av verben. Detta inte på eget initiativ, utan på grund av energiska yrkanden av språkmän från tre av våra högskolor, särskilt professor Adolf Noreen, som bär det officiella ansvaret för språkformen i läseboken. Principen är så konsekvent genomförd, att alla de andrahandsberättelser, som så talrikt förekomma i N. H—n, t. ex. berättelsen om Jätten i Skalunda hög, som den lilla lärarinnan berättar på landsvägen för sina skolbarn, ha predikatsverben överallt i singularis. Ett enda undantag påträffas: konung Oskar, vilken, som bekant, var en framstående vältalare, borde tala ett mera upphöjt språk än övriga i boken uppträdande personer, ansågo de båda skolmän, som stå som utgivare av läseboken. Det är givet, att ifrågavarande avvikelse från den gamla skriftspråksregeln om det finita verbets kongruens med subjektet vid läsebokens första framträdande av en