38 SPRÅKET 1 LÄSEBOKEN del lärare betraktades som en vådlig nyhet. Det befarades, att det skulle bli omöjligt att i barnens uppsatser beivra fel mot ifrågavarande regel, om barnen kunde visa exempel på dylikt skrivsätt i sin läsebok. Jag kan inte dela dessa farhågor och har inte heller under de mer än tio år, som N. H—n varit använd i skolorna, hört talas om någon ökning av detta slags »fel» i barnens skrivböcker. Orsaken till att barn i sina skriftliga försök i så stor utsträckning använda verbens singularformer är naturligtvis den, att de aldrig ha tillfälle att höra några andra och ha så ringa beläsenhet, att de inte äro vana att se skriftspråksformerna. Men nu är det ingen svårighet att lära ganska små barn att upptäcka, att det råder stor skillnad mellan det språk, som vi tala, och det, som i allmänhet förekommer i tryck och skrift, och vidare, att språket låter olika i en sagobok och i, låt oss säga, en lärobok i geografi. Och läraren kan rätt snart, när det gäller enstaka ordformer, vädja till barnens språkkänsla och språkminne i fråga om vad som »brukar stå i böcker» i motsats till deras tal samt påpeka hur »stort folk brukar skriva» eller »inte skriva». Vid högläsning får man, som varje lärare vet, barnen lätt att av sig själva i stycken, där det passar, komma ihåg att utläsa mej, dej, sej i st. f. mig, dig, sig samt säja ist. f. säga, sa i st. f. sade, ska i st. f. skall o. s. v. Sällan faller det dem ändå in att skriva dessa ord i enlighet med uttalet. Men på samma sätt lär dem erfarenheten också i andra fall småningom skillnaden mellan vad vi säga och vad vi helst böra skriva. Och skulle nu också de små nybörjarna i svensk skrivning t. ex. under tredje och fjärde skolåren vara så försigkomna, att de verkligen försökte att gent emot lärarens anmärkningar använda läseboken till sitt försvar i fall, som läraren måste ogilla, så torde det inte möta någon svårighet att även på detta tidiga stadium få de små att inse, att läseboken, endast när det gäller att härma någons tal, använder det ifrågavarande beteckningssättet. Å andra sidan är det klart, att läraren inte bör markera som fel sådant, som har sin motsvarighet i läseboken, d. v. s. att han bör tillåta barnen att vid direkt anföring skriva, som läseboken gör.