SPRÅKET I LÄSEBOKEN 39 Då genom hela N. H—n användes ett språk, som så mycket närmar sig det bildade talspråket, att man nästan tycker sig höra vår stora sagoförtäljerska själv tala, kunde det verkligen ifrågasättas om inte också i den fortlöpande berättelsen talspråkets singularformer hade kunnat få inflyta. Så har Selma Lagerlöf senare låtit ske i sin roman Liljecronas hem, »den första bok, som inte talar som en bok», såsom en språkvetenskapsman har uttryckt sig. Men måhända var det lämpligare att i fråga om en skolbok välja en medelväg än att gå till någon ytterlighet. Om jag vid min undervisning alltså inte har upptäckt några farliga verkningar av den ifrågavarande användningen av talspråkets verbformer, har jag i stället så mycket mer i praktiken funnit den medföra stora fördelar. Särskilt har den verkat påtagligt fördelaktigt vid barnens högläsning, därigenom att den har befrämjat läsning med naturlig talton. Och att också andra pedagoger ha gjort denna erfarenhet, därom synes vittna det faktum, att den Norstedtska läsebokens s. k. parallellupplaga i en del berättelser har följt samma princip. Man inser omedelbart hur mycket lättare det är för barnen att med liv och känsla läsa sådana satser som: »Vem ska vi ta i kväll?» — »Jag undrar om de är vakna.» — »De kan i alla fall inte göra oss någon skada,» än om det stode: »Vem skola vi ta? De kunna inte skada oss», — uttryck, som en bildad människa aldrig begagnar i samtal. Vi ha länge uppehållit oss vid denna för språkbehandlingen i N. H-—n karakteristiska detalj. Som här ovan har framhållits, verkar texten från början till slut som muntlig berättelse. Här må meddelas en liten axplockning bland de vardagstrevliga uttryck, som förekomma i den fortlöpande texten, inte bara i samtalen. Dessa uttryck tillhöra visserligen talspråket, men inte så uteslutande, att de ej kunna gälla som god skriftsvenska, och de medtagas för att påpeka, att barnen naturligtvis böra ha rättighet att i sina små uppsatser få använda dem. 1. Därmed gingo de äntligen... 2. Pojken han läste... 3. Det var inte bättre det, än att en tomte satt grensle... 4. Rätt som det var. Bäst som vi flög... 5. För inne i rummet hade han förstås gått i strumpsockorna. 6. Pojken kunde rakt inte