40 SPRÅKET I LÄSEBOKEN förmå sig att tro,... 7. Alltsammans såg fasligt fattigt och förfallet ut. 8. En eftermiddag i juli regnade det alldeles förfärligt. 9. Han undrade om det inte vore så gott, att han stannade... 10. Fram på natten, då det blev månsken, för det visste han att det skulle bli,. .. 11. Det var ingen mindre än självaste Karl XI. 12. ... långt nere i Skåne... ända opp till Lappland. För övrigt är det i Selma Lagerlöfs läsebok konsekvent iakttaget att, i tillåtliga fall, sätta adverben opp, oppe i st. f. upp, uppe och ner i st. f. ned. Vidare användes det gärna bara i st. f. blott, också i st. f. även, tillbaka och igen i st. f. åter, en till i st. f. ännu en, han med i st. f. också han och naturligtvis i stor utsträckning inte i st. f. ej, icke. I fråga om verbens former må påpekas, att de korta formerna ha, bli, ge, ta föredragas framför hava, bliva, giva, taga. Att, i enlighet med vårt sätt att tala, hjälpverben alltid äro utsatta i bisatser, behöver kanske påpekas. Det heter t. ex. inte: »Han sade, att han kommit för att fråga», utan: »att han hade kommit för att fråga». ku Beträffande de relativa pronomenen, så är naturligtvis som det egentligen använda, varmed sammanhänger, att den preposition, som styr relativet, sättes efteråt, t. ex. »den där parveln, som han såg bilden av i spegeln». Som demonstrativt pronomen användes gärna den här i st. f. denna. När pron. denna anlitas, sker det oftast i förbindelse med substantivets slutartikel, t. ex. »denna goda gärningen» i st. f. denna goda gärning. Ett karakteristiskt determinativ-pron. har Selma Lagerlöf ofta, nämligen han eller hon i st. f. den. Ex. »Emellertid hade han, som var vaken (= den av de tre), räknat ut....» Särskilt stämningsvärde får detta sätt att uttrycka sig uti en del omskrivningar, t. ex.: »....och ögonblickligen gjorde han efter det, han, som satt på kistkanten.» Ett egendomligt behag får framställningen, när determinativ-pronomen med åtföljande relativ-sats användes i st. f. att namngiva en bestämd person, t. ex.: »Då tog han, som var den bästa mannen i Västergötland,....»; »....för att hon skulle få se den, som Guldögatänktegiftasig med» Författarinnan kallar sig själv: »hon, som brukade