LÄSEBOKENS ANVÄNDNING I SKOLAN 45 den med några kommentarer, ja, inte ens ha så mycket som en karta framme under läsningen. Jag förstår en sådan tankegång. Det ligger en fara i att klumpiga händer kunna fara hårdhänt fram med detta konstverk. Det gäller att komma ihåg, att det är en skald, som vill tala till Sveriges barn. Barnen måste höra dennas egna ord, lyssna till vad den har att säga dem. Jag menar, att läraren har en plikt att inte ställa sig i vägen och liksom skymma bort författarinnan, att inte med egna torra ord omskriva bokens levande. Kapitlen eller delar därav böra i regel först läsas upp av läraren, så att de konstnärliga skildringarna få på barnen göra ett helhetsintryck. Somliga avdelningar äro av en sådan underbar poesi, att den inte bör förflyktigas under barnens ofullkomliga sätt att återge dem, utan borde helst endast läsas på detta sätt. Nu vet jag, att det finns en fördom mot att läraren så där ensam läser och barnen endast lyssna. Man anser det på somliga håll som ett slags lättja hos läraren. Jag kan inte se saken så. Från vetenskapligt-pedagogiskt håll har kraftigt framhållits betydelsen av att barnen övas inte bara att läsa själva utan också att höra på god uppläsning. Det måste vara berättigat, att en lärare i medvetet syfte att inverka uppfostrande på barnens känsla, fantasi och språksinne låter dem ostört njuta av ett skaldeverk. — — — — Barnen böra efteråt ha rättighet att fråga, och läraren borde otvunget samtala med dem om de idéer, som läsningen har väckt hos dem. Han bör stiga ner ur katedern, så att säga, och vara människa bland barnen. — — — — Genom ett sådant förfaringssätt, att inte barnen själva behöva läsa (eller läsa om) alla kapitel, vinnes naturligtvis tid, så att större möjlighet blir att hinna med boken under ett år.» Bäst anser jag mig ha lyckats att behandla de första kapitlen det år, då jag av Selma Lagerlöf hade i uppdrag att vid lämpligt tillfälle pröva dem på folkskolebarn i seminarieskolan i Falun. Jag läste då upp dem ur förf:s manuskript, naturligtvis bara en gång, och hade till särskilt mål att utröna hur de verkade på barnen (det var den dåtida folkskolans samtliga fyra klasser), om de uppfattade de viktigaste poängerna. När barnen inte hade böcker att följa med i; var det