LÄSEBOKENS ANVÄNDNING I SKOLAN 51 Men den kan göras svårare, allteftersom det gäller att gå längre tillbaka i tiden. Detta moment i behandlingen av läseboken behöver inte iakttagas på något pedantiskt, tråkigt sätt, utan i form av en fråga, som sporrar barnen till tävlan om vem som »kommer ihåg bäst». Så t. ex. är det inte talat om Smirre räv under åtskilliga kapitel, men då han sedan dyker upp igen, har jag brukat fråga var gässen sist hade att göra med honom och uppmanat någon i klassen att i ett sammanhang berätta om Smirres uppenbarelse på skådeplatsen vid olika tillfällen eller också om hur gässens reseplan hade ändrats alltefter Smirres uppträdande. — På samma sätt har i fråga om örnen Gorgo och korpen Bataki berättats om de olika tillfällen, då de hade visat sig, innan de mera verksamt ingripa i händelserna. Ett rikt stoff erbjuder N. H-—n för den så viktiga övningen i muntligt berättande. Och det för läraren uppmuntrande i saken är, att barnen pläga berätta stycken ur denna läsebok både ledigt och sammanhängande. Detta lyckliga förhållande beror tydligen därpå, att språket i N. H—n, på samma gång det är klart och enkelt, är synnerligen rikt på olika uttryck för samma sak, synonymer med ett ord. Barnens ordförråd blir därigenom så välförsett, att de riktiga fraserna liksom av sig själva falla dem på tungan. Men för att berättelseövningarna inte skola förefalla barnen tråkiga och schablonmässiga, inte synas vara företagna bara för sin egen skull, har jag alltid försökt att i dem lägga in ett extra moment, som eggar till en ansträngning av själskrafterna. Till sådana övningar i muntlig framställning räknar jag då de korta redogörelser för det senast lästa, vartill en naturlig anledning ofta kan vara någon elevs bortovaro föregående lästimme. Också de längre återblickar, som då och då måste förekomma för att hålla ihop berättelsens trådar (jfr här ovan s. 50), höra hit, men framför allt de individuella uppgifter, som bestå i att för kamraterna berätta sådana längre episoder, som något år inte bli lästa gemensamt i klassen. Svenska barn ha, som varje lärare vet, åtminstone i skolan en viss benägenhet att uttrycka sig bara i halva antydningar, de ha en motvilja eller skygghet att uttala