62 SKÅNE själva fabelns och intrigens skull fått en viss längd. Nödvändigt var det vidare att, innan den långa resan anträddes, låta läsaren så småningom sätta sig in i situationen, stifta bekantskap med »pojken» och intressera sig för honom och hans ressällskap. Kan man då tänka sig ett lyckligare grepp för att från början fånga barnens hela intresse än att utrusta hjälten med fräknar och all slyngelålderns fulhet samt att göra honom till ett mönster av — lättja och okynne? Den pojken förstå barnen alltför väl. — Vad så beträffar tomtens uppträdande och hela förvandlingshistorien, som förbereder läsaren på att det ändå kommer att bli en »Saga», så må erinras om att förf. själv har avsett boken för småbarn och tredje skolåret. För småttingarna är tomten på sätt och vis en verklighet. Honom känna de från sina jultidningar, och kanske äro de rent av benägna att korrigera läsebokens beskrivning, ty den »riktiga» tomten, han är inte utstyrd på samma sätt som läsebokens. De äro också genast på det klara med att det var tomtens fulla rätt att straffa den, som hade varit så trolös mot honom. Också sagorna ha sin moral. Angående möjligheten av en sådan rymning som »den vita gåskarlens» har Selma Lagerlöf meddelat följande. På hennes fädernegård, Mårbacka, i Värmland inträffade det en vår, att en tam gåskarl följde med en flock vildgäss. På hösten överraskades sedan gårdsfolket en vacker dag av att se rymlingen komma flygande och slå ner på gården. Men han var inte ensam. Han hade med :sig en halvvild gemål och en rad gässlingar. I spetsen för denna sin familj vandrade han helt lugnt in i den välbekanta ladugården. — För den händelse, att någon skulle vara nyfiken att få veta hur de vilda funno