74 SKÅNE 33. Vildgässen. Då det torde vara av intresse också för andra än den särskilt naturkunnige att studera hur Selma Lagerlöf har för sitt ändamål använt biologiens fakta, meddelas här — ställvis ordagrant efter Gustav Kolthoffs skildring i ”Djurens liv” — några uppgifter dels om gåssläktet i allmänhet, dels om sädgåsen, vilken är den art, som pojkens reskamrater tänkas tillhöra. Av gåssläktet äro i Sverige funna flera vilda arter. I läseboken omtalas endast två, och g (kap. XI), från vilken senare de tama gässen anses härstamma. Näst svanorna äro gässen de största bland svenska simfåglar. Angående deras kroppsbyggnad må påpekas, att den är stark och vacker, om också icke smärt. Deras huvud är litet, högt och kullrigt, med stor hjärnskål. Näbbet är kort och högt, halsen tämligen lång, smärt, men stark. Benen, som icke äro synnerligen höga, äro ställda mera framåt än hos andra simfåglar, och när gässen stå eller gå, bära de kroppen horisontalt. Fötterna, som mellan sina tre framåtriktade tår ha hel simhud, äro mera korta än stora. När gässen gå, vända de fötterna något inåt. Vingarna äro långa, spetsiga och mycket starka. Könen äro endast obetydligt olika. De tama gässen äro för det mesta vita till färgen. Gässens läte är starkt och kacklande. Bli de retade, är lätet väsande. Gåsfåglarnas föda består nästan uteslutande av växter, säd och frön, och deras starka, med hårda lameller försedda näbb sätter dem i stånd att bita av gräs, blad o. s. v. De synas dock föredraga gräsrötter. Med sina skarpa näbb rycka de upp gräsplantorna och förtära av dem företrädesvis rötterna. Endast som späda ungar äta de mygg, mygglarver och insekter. Gässen leva mindre i vattnet än de övriga andfåglarna, till vilkas familj de räknas, simma icke så väl och så fort som änder och svanor, men ändå mycket skickligt och snabbt. De äro icke några framstående dykare, men de kunna dock i farans stund, särskilt som ungar, reda sig med dykning och simma rätt långt under vattnet. På vattenytan simma de snabbt, och i blåst kunna de, i motsats till många andra simfåglar, flyga upp i vilken vindriktning som helst. Gässen flyga lätt och vackert och tillryggalägga långa sträckor utan avbrott, vanligen i kilform under susande buller, men också i linjer. Den förstnämnda flygordningen, nämligen i två räta linjer, som tillsammans bilda ett V med spetsen före, förmodas av en framstående biolog ha till ändamål att skaffa bättre och friare utsikt åt de särskilda färddeltagarna. I Skåne, liksom i en del andra provinser, är det ett talesätt bland allmogen, att ”Odens jakt går” eller ”Oden far förbi”, när i mörka kvällar skriet från flyttande vildgäss förnimmes från höjden. D:r Kolthoff beskriver bullret av vildgässens uppbrott en vårmorgon på följande sätt. ”En brusning uppfyllde luften, när dessa tusentals vingar började arbeta, och det dånade, som hade en cyklon dragit över vattnet, när alla dessa gäss som ett stort moln lyfte sig upp.”