KAP. II. AKKA FRÅN KEBNEKAJSE 75 Gässen leva i stora sällskap, utom under fortplantningstiden, då de vilda arterna fördela sig parvis: Det är svårt att säga varför gässen blivit beryktade som dumma. Alla arter äro kloka, försiktiga och vaksamma. Gåsfåglarna ha en mycket lång livstid. Man känner exempel på att en tam gås har levat i 60 år. Enligt en folksägen blir tamgåsen 700 å 800 år gammal. Den i Sverige mest kända vilda gåsarten är Sädgåsen (Anser segetum). Hon är en stor, präktig fågel. Huvud och hals äro gråbruna, översidan är mörkt brunaktig med smala, vita fjäderkanter; bröstet ljusgrått, buksidan vit. Näbbet är orangegult på mitten, för övrigt svart. Fötterna äro rödgula. Det är denna gås, som i stora skaror vår och höst flyttar över vårt land och som vanligen kallas vildgås (eller i Västergötland grågås). Vildgässen äro i flera avseenden så intressanta fåglar, säger Kolthoff, att man knappt kan få höra för mycket om dem. ”De äro utan tvivel, vad intelligens beträffar, bäst utrustade av alla simfåglar. Ett vant öga, som betraktar en vildgås, skall genast se, att denna fågel har blivit väl utrustad. Hennes små, livligt bruna och verkligt sköna ögon vittna om vakenhet och intelligens. Vingarna angiva, att hon är en flygare av hög rang, och hennes muskulösa och kraftfullt byggda bakre extremiteter utvisa, att hon även på land bör kunna röra sig på ett sätt, som ej är vanligt bland simfåglar.” ..... ”De flesta människor torde av egen erfarenhet dock knappt veta mer om våra vilda gäss, än att de komma hit från södern om våren och draga bort om hösten, att de flyga genom rymden i stora flockar samt att de därunder äro ordnade i snöplogform och låta sitt kacklande läte ljuda ned till oss. Dessa gäss äro också svåra nog att komma underfund med. De ha lärt känna människan från en sådan sida, att de sky henne. De förstå att dölja sin hushållning så väl, att det icke är lätt att utforska dem, och de ha sannerligen skäl nog att så göra, ty de äro alldeles icke okunniga om at människan ständigt traktar efter deras liv.” Till mellersta Sverige ankommer sädgåsen, så snart ängar och gärden om våren börja bli snöfria, till Västergötland ofta redan i mars månad, till Uppland sällan före början av april. Gässen ha då sina gamla fäderneärvda lokaler, där de stanna en till tre veckor. Under denna tid göra de helt säkert rekognosceringsfärder upp mot norden, och så snart de funnit våren så pass långt framskriden, att de kunna uppehålla sig där, draga de dit upp. Medan de stanna på sina mellanstationer, vistas gässen på sjöar, översvämmade mader eller träsk. De ha där sina viloplatser, sova där om nätterna och vila några timmar mittpå dagen. Från dessa stationer göra de morgnar och eftermiddagar utfärder till kringliggande fält för att beta, och för dessa utfärder ha de bestämda tider, vilka dock synas