76 33. 34. SKÅNE variera på olika lokaler. Vanligen flyga de ut från viloplatsen, så snart det är dager om morgonen, samt återvända vid 9—10-tiden på förmiddagen, varefter de vila till 4-tiden på eftermiddagen, då de åter giva sig ut på bete för att först efter solens nedgång återvända till sovplatsen. Under dessa gässens dagliga utfärder flyga de i regel samma väg, men om de därunder bliva påskjutna på någon viss plats, glömma de ej lätt detta, utan höja sig alltid, när de en annan gång fara över samma plats, såvida de ej rent av taga en annan väg. (Om de vilda gässens häckning och familjekärlek följer fortsättning i kap. XLIII, Västerbotten och Lappland.) Akka är lapska och betyder ”moder”. TI all lapsk och finsk litteratur skrives långt k-ljud med kk, och detta har på senare tider trängt in även i de i svensk text begagnade ortnamnen, där det nu är officiellt. Kebnekajse, lapska, betyder ”kitteltoppen”. Huvudtrycket ligger på första stavelsen. K. är Sveriges högsta berg, 2,123 m. högt. Se kap. XLVI. Den stora tama gåskarlen. I språkligt avseende torde redan här i början böra påpekas, att när på samma sida i läseboken förekomma formerna ”den stor-a tam-a” eller ”den vit-a gåskarlen” jämte ”den vit-e”, ”den tam-e”, detta ej beror på fel vid korrekturläsningen. Ett substantiverat adjektiv måste, som bekant, ändas på -e, när det skall beteckna en manlig individ, här Mårten gåskarl. Däremot står t. ex. sid. 48 ”den vit-a” om en gås av obekant genus, tydligen därför, att förf. har velat ge sina läsare något att fundera på och inte göra det alltför självklart vem som åsyftas, nämligen Mårten gåskarl. Att det attributiva adjektivet, lagt till subst. i bestämd form, som betecknar manlig person, i läseboken slutar på -a, t. ex. ”den barsk-a gaml-a karlen”, ”den ståtlig-a gaml-a herrn”, sammanhänger med den stil-art, som är vald för berättelsen och som närmar sig det bildade talspråket, vilket i den övervägande största delen av vårt land i sådant fall använder -a. ... de klippta pilträden... På Söderslätt begränsas de olika gärdena ej av stenmurar eller gärdesgårdar, utan av gröna häckar eller pilvallar. Pilarna stå på vallar, som utgöras av jord, uppkastad över en rad stenar. Dessa vallar ”bilda en jordrygg mellan två diken”. Pilarna äro av högsta värde i dessa skoglösa trakter, därför att de så fort föröka sig och skjuta nya skott, så att man kan skatta dem på deras grenar och sålunda erhålla bränsle. Märgel är kalkhaltig lera, som användes till. jordförbättringsmedel. Man anlägger märgeltag dels i backsluttningar, dels på jämn mark. Märgelgravarna göras stundom ända till 3 meter djupa.