65. nn. KAP. III. VILDFÅGELSLIV 91 En motsats till denna konstlade stil var den engelska, som uppkom ett halvt århundrade senare än den förra. Uti denna härskar den buktiga linjen. De höjder, sänkor och skogspartier, som ställets natur erbjöd, gjorde man bruk av. Bäckarna fingo ha ett naturligt slingrande lopp, sjöar och dammar naturliga stränder. De naturliga växtformerna fingo vara oantastade. Allt bildhuggeri, all klippning av lövverket försvann. I den engelska parken fick konsten träda tillbaka för naturen. Sådan park ha t. ex. Haga och Djurgården vid Stockholm. Terrass (av lat. terra, jord, mark) är en avsats, som är uppförd av jord och sten och tjänar till att förmedla övergången från t. ex. en herrgårdsbyggning till den omgivande parken. Den antingen liknar en trappa (då den har flera avsatser) eller är försedd med en sådan. ... hasselsnår ... Det berättas, att enbart nötskörden vid Övedskloster skall för en trettio år sedan ha gett en årlig inkomst av några tusen kronor. Lövängar äro karakteristiska för ekregionen i vårt land. De kännas igen på parklikt ordnade grupper av ädla lövträd, såsom ek, alm, lind, ask, oxel, mer eller mindre rikligt med buskar av hassel, hagtorn, slån, olvon, nypon m. fl. ävensom en blomsterrik ängsmatta. (Jfr kapp. XII och XIV.) Hult är detsamma som skogsbacke. Fordom begagnades ordet företrädesvis i betydelsen lövskog, då man med ”skog” betecknade barrskog. ”Statare” (stattorpare, statkarlar) äro arbetare vid en gård, som utom dagspenning ha fri bostad och vissa förmåner in natura, s. k. stat. +... mesarna skola varna honom för sparvhöken... Fåglarna ha s. k. universal- eller livsljud, som kunna uppfattas icke blott av den egna arten utan av flera olika fågelslag. Dessa utstötas, då en fara hotar eller då individen redan har råkat ut för en sådan. Det är i synnerhet ärlan och svalan, som vid gårdarna både i staden och på landsbygden upphäva sådana varningsljud. Och har en fågel redan råkat i fara, t. ex. gripits av hökens klor, räddar honom hans ångestskri ofta från döden, i det att andra, modigare fåglar, lockade av olyckskamratens jämmerlåt, infinna sig och till den grad oroa höken, att denne ej förmår bortföra sitt byte, utan måste släppa det. (Efter C. A. Hollgren. Jfr kapp. XXXIII s. 424 och XLII s. 534.) Färs härad ligger i sin nordöstra del på ryggen av Linderödsåsen, där trakten är uppfylld av skogar, hedar och mossar. ”Fjällmossen” därstädes ligger 181,, m. över havet. Eljest utbreder sig nordost om Vombsjön, som ligger endast 20 m. över havet, vidsträckta sammanhängande och bördiga åkerfält,