KAP. V. DEN STORA TRANDANSEN PÅ KULLABERG 99 erfarenhet, att de vaktade gården, »såsom tranorna vakta vårsäden». — Vidare fanns i Östra Ämterviks prästgård under hennes barndom en tam trana, som de Lagerlöfska barnen voro mycket rädda för, emedan hon brukade komma bakifrån och nypa folk i nacken med näbbet. Den tranan hade stor förkärlek för prästen, och om denne kom ut på gården, ställde sig framför tranan, bredde ut rockskörten och svängde runt, brukade tranan i sin ordning börja dansa, breda ut sina plymer och betyga sin glädje. — Ett annat exempel på att tranorna tidigt spelat en viss roll i Selma Lagerlöfs föreställning äro hennes och hennes systers berättelser om en lek, som plägade uppföras i deras barndom. På »vaffer-(=vårfru-)aftonen», d. v. s. kvällen före Mariebebådelsedag, väntade alltid barnen på Mårbacka, att »tranan» skulle komma, och gladde sig i förväg åt denna händelse med lika stor förvissning som åt att julbocken skulle infinna sig på julaftonen. Någon av husets yngsta och gla'daste tjänarinnor kom då i skymningen in, klädd till »trana», och kröp på alla fyra genom rummen. Kostymeringen bestod av en stor slädfäll, tung att bära, med den ludna sidan utåt, och ett naket spinnrocks»huvud», som hölls i handen och skulle stickas fram som näbb. Tranan kastade ut tranbrev till barnen med påskrift Tranfröken o. d. och innehållande endast bilden av en trana med en liten parvel på ryggen och i näbbet hållande ett brev. Men stackare den, som tog upp sitt brev! »Tranan» stack under ett hotande trirop! trirop! fram sitt näbb och måttade efter adressatens ben och fötter. Och varje år, så länge barnen voro små, injagade tranan därvid samma med munterhet blandade förskräckelse. »Den stora trandansen» hör till de kapitel i N. H—n, som förtjäna att med uppmärksamhet i skolan läsas omigen på ett högre stadium, ja, på det högsta. För sammanhangets skull är det vid första läsningen