90. 92. KAP. V. DEN STORA TRANDANSEN PÅ KULLABERG 101 yttersta spets är nämligen uppfört ett 11 m. högt runt, gult stentorn, Kullens fyr (s. 92), vars bas ligger 77 m. över vattenytan, den högst belägna fyr i Sverige. Den år 1900 uppsatta nya fyren var det året den största i världen. Under klara nätter kan man därifrån se 12 andra fyrar. Varannan minut visar fyren en ”blänk”, men den ligger alldeles för högt, varför den ofta bortskymmes av moln och dimmor. I så fall ges då var femte minut ett skott med den på sidan om fyren placerade signalkanonen. Redan år 1560 uppställdes på udden en ”fyrpande”, som var den första i Skandinavien och där man underhöll elden med skånska stenkol. För att bese Kullen kan man först bege sig till Mölle (s. 93), dit man kommer, på järnväg från det i sydost därifrån liggande Höganäs, en sträcka av 12, km. Från Mölle kan man ro omkring berget in i Skälderviken till Arild, ett fiskeläge på Kullens östra sida. De flesta egendomliga bildningar i bergväggarna, som man på en dylik tur får se, ha sina mer eller mindre betecknande namn. Det kanske roar barnen att höra sådana exempel som Silvergrottan, Jungfru-EN Badkaret, Sockertoppen, Napoleons hatt, Napoleons huvud. Det härliga Kullaberg hade helst bort bevaras som en statens nationalpark; se kap. XLVI. Det är likväl nu på annat sätt räddat från bl. a. utlänningars hotande spekulationer på dess stentillgångar. Det har nämligen lyckats det enskilda bolaget ”Kullabergs natur” att förvärva och inhägna det område, som utgör själva berget väster och norr om den s. k. Bökebolsvången invid Mölle, och det av bolaget inhägnade området skall för framtiden lämnas i huvudsak obebyggt och i sitt ursprungliga skick. Tyvärr får själva Bökebolet, som fordom var en pärla av naturskönhet, med vissa förbehåll bebyggas, och den förut i sin oberördhet så ståtliga badstranden vid Ransvik har, för att tillfredsställa Möllebadgästernas fordringar, blivit belamrad med triviala anläggningar, vilket allt förstör landskapets utseende från Möllesidan. Kullamannen, en jätte, som troddes bo inne i bergets salar, har blivit bekant framför allt genom den danske författaren B. S. Ingemanns skildring i hans roman Valdemar Seier. Han gjordes av I. till en underlig och fruktad man, som från sitt torn på Kullaberg tydde stjärnornas språk. Fiskare och roddare i Mölle pläga hänvisa turisterna till danskarna för vidare upplysningar om Kullamannen. Vid en roddtur kring Kullaberg får man tillfälle att se Kullamannnens ”trädgård” med en ensam rosenbuske, Kullamannens ”port”, ”sal”, ”hatt”, ”grav” m. m. Kullagården ägdes fordom av familjen Elfversson. Änkan till den siste av dessa ägare, den gamla frun i K., som hade rättighet att bo kvar till döddagar, höll i många år i Kullagården ett pensionat för sommargäster. Men sedan en eldsvåda hade lagt huvudbyggnaden i aska, hade hon sitt hem i en liten flygelbyggnad på den s. k. ”nedbrända Kullagården”.