KAP. V. DEN STORA TRANDANSEN PÅ KULLABERG 103 med de flesta andra vadare i träd, helst höga bokar och almar, flera par i samma träd, ofta i kolonier om 50—100 par. Då de ståtliga fåglarna, som bli nästan lika stora som storkar, stundom äro utsatta för grov och blodig förföljelse, är det föreslaget, att de skola lagligen skyddas. 96. Om kråkornas flygdans berättar Torsten Renvall: ”Vissa aftnar ser man kråkorna församla sig på bestämda platser i skogarna, vilka vanligen utgöras av något högre, ända till toppen skogbeklätt berg. Här utföras under rop och oväsen flygkonster, i det att flera kråkor flyga efter varandra runtomkring bergets topp. Efter några varv sätta sig kråkorna, den ena förr, den andra senare, varpå andra, som suttit i träden bredvid, intaga de avgåendes plats. Detta om våra ringdanser påminnande uppträde fortfar en god stund. Därpå beger sig hela hopen till sina sovplatser i skogarna.” — Med anledning av hararnas lek må här anföras Kolthoffs berättelse om hur han i naturen sett harhannars strid om honan. ”Så snart den ena hannen lyckades komma intill honan, sprang rivalen på honom. Den anfallne reste sig då kapprak och mötte sin medtävlare med slag på slag av framfötterna, vilka därvid gingo som trumpinnar. Stundom tumlade de för ett ögonblick om varandra, och så gjorde de plötsligt långa språng åt sidan, samtidigt sparkande i luften med bakbenen, vilket gjorde ett högst komiskt intryck. Deras rörelser voro under denna kärlekslek ytterst hastiga och livliga.” 96, 97. Om orrarnas och tjädrarnas spel tillåter jag mig att från Jägerskiöld och Kolthoff citera följande. ”Orrens spel består i ett ihållande kuttrande, som då och då avbrytes av en blåsning. Härvid går han sakta och lågbent, nästan släpande, framåt med sträckt hals, hängande vingar, utbredd stjärt och bakryggens fjädrar uppresta. För var blåsning hoppar han tilll. När tupparna kämpa, slutas det vanligen med att den starkare leder omkring den besegrade, hållande honom vid huvudet... Så stora orrlekar med ända till hundratals tuppar, som omtalas från forna tider, finner man knappast numera. Oftast hör man endast enstaka orrar spela. — Ungefär lika är tjäd let. Där tjädrarna äro talrika, samlas de i mars på bestämda platser för att spela. Tupparna äro då mycket ilskna och strida oupphörligt med varandra. Men där tjädern förekommer sparsamt, spelar var tupp för sig. Vanligen sitter tuppen härvid på någon grov, vågrät trädgren. Halsen sträckes fram med näbbet riktat snett uppåt, vingarna hänga nedåt, och stjärten slås ut likt en solfjäder. Spelet är mycket lågt och höres ej mycket långt. Det börjar med knäppningar, som mycket likna det ljud, som uppkommer, om man sakta knackar tvenne träpinnar mot varandra. Dessa knäppningar upprepas hastigare, varpå följer den s. k. klunken, ett ljud, som liknats vid det, som uppkommer, då korken drages ur en flaska; sl . De ögonblick, då tuppen utbringar sisningen, är han fullkomligt i extas med slutna ögon och utan förmåga att höra.” — Orrarna äro däremot mycket skygga och uppmärksamma under spelet.