104 SKÅNE 98. ...freden på den stora lekdagen... Liksom på det medeltida tinget var och en skulle ha sin rätt och sin frihet okränkta (tingsfrid) och det, som eljest icke betraktades som fridsbrott, vid detta tillfälle erhöll sådan egenskap, så låter här förf. en dylik fred eller frid vara lag på djurens lekmöte. Straffet för fridsbrott mot t. ex. jul- eller tingsfriden var ursprungligen, att gärningsmannen blev fredlös. Han betecknades därigenom som en folkets och konungens fiende. Följden därav var, att vem som helst utan straff eller bot kunde döda den fredlöse. Därtill förverkade han sin förmögenhet, och hans boning uppbrändes. I senare tider mildrades straffet till landsflykt. — utan gensägelse = utan motsägelse eller invändning, d. v. s. enhälligt. — Häckeberga, i Genarps socken och Malmöhus län, är ett av Skånes naturskönaste herresäten, f. n. tillhörigt friherre C. G. Wrangel. Slottsbyggnaden ligger på en holme i Häckebergasjön. I godsets bokskogar ha kronhjortarna sitt egentliga tillhåll i Skåne, fast de jämväl förekomma vid större gårdar i Malmöhus län, ss. vid Öveds- och Börringekloster. — Möjligen blir episoden med hjortarnas strid utesluten ur en kommande upplaga av N. H—n. Sannolikt har den inte sårat barnens verklighetssinne, då ytterst få av bokens små läsare ha kunnat vara i tillfälle att se hjortarna i vilt tillstånd denna årstid. Förf., som säger sig ha blivit vilseledd av en uppgift hos Brehm, har naturligtvis endast haft för avsikt att påminna om de äldre och mest stridslystna hjortarnas väldiga strider om honorna. 100. Om tranorna meddelas här till tjänst för de lärare, som icke ha tillgång till biologiska handböcker, efter Brehm, Kolthoff m. fl. följande fakta. Tranans huvud är ovan nästan naket, framtill svart, i nacken försett med en röd V-formad fläck, ej ”rött fjädersmycke”. De inre ar na bilda dh de gråa plymer med svarta spetsar. Iris är röd, näbbet grönbrunt, benen äro svartaktiga. — I Skåne visar sig tranan ofta i slutet av mars; ”tredje torsdagen i Tor (= mars) sätter tranan sin fot på Sveriges jor,” säger ett gammalt ordstäv. I slutet av sept. eller början av okt. flyttar hon bort. — Vad trandansen beträffar, läses följande beskrivning hos Brehm: ”Tranan roar sig, då sådant faller henne in, med lustiga språng, övermodiga rörelser, besynnerliga ställningar, bugningar av halsen, vingarnas utbredande och en formlig dans, eller ock vrider hon sig under flykten i präktiga ringar en lång stund över ett och samma ställe. Liksom i övermodig uppsluppenhet upptager tranan småsten och träbitar från marken, kastar dem upp i luften och söker åter uppfånga dem, bockar sig hastigt flera gånger efter varandra, slår ut vingarna, dansar, hoppar, springer hastigt fram och tillbaka och uttrycker med de mest olika rörelser en oändlig levnadsglädje. Men hon förbliver därvid alltid behaglig, alltid vacker.” — Särskilt berömd för sin dans är den "endast ett par gånger i Sverige anträffade jungfrutranan, som lär hålla talrikt besökta stora ”dansfester”. —