KAP. VI. I REGNVÄDER 105 KAP. VI. I REGNVÄDER. Detta kapitel har bland annat till uppgift att måla ett regnväder. Det är möjligt, att inte alla lärare kunna följa förf:s fantasi, när hon i regnmolnen skådar »kar, tunnor, flaskor och säckar», men ingen torde kunna motstå det betagande starka intryck, som det gör, ifall läraren låter de späda barnarösterna i kör och med en viss rytm framsäga småfåglarnas glädjekvitter över det ljumma, befruktande vårregnet: »Nu får vi regn» etc., eller gässens stolta rop: »Här kommer vi med sippor» etc. Vad sedan beträffar k on trasten mellan den ödsliga vildmarken och det av människor ordnade trygga samhället, som kapitlet även har till uppgift att framhålla, så gör den sig så kraftigt gällande, att några understrykningar av densamma från lärarens sida torde vara alldeles överflödiga. Men utom det här antydda erbjuder kapitlet flera andra anknytningspunkter för undervisningen. Alltefter olika förutsättningar kan läraren tänkas vilja tala om flyttfåglarnas underbara förmåga att finna sin väg, kan han vilja intressera barnen för att studera karaktären hos en skogsmosse eller påpeka de olika by g gnadssätten i Skåne och i mera skogbevuxna landskap. 101. Vägmärkena. För att på egen hand kunna företaga sådana långväga färder som flyttfåglarnas fordras naturligtvis ett särskilt sinne, ett slags lokalsinne, och att fåglarna verkligen äro i besittning av ett sådant, till vilket människan inte har någon motsvarighet, det anser bl. a. Kolthoff vara obestridligt. Fåglarna skulle inte annars, påstår han, i mörka oktobernatten, i dimma och regntjocka finna vägen över havet, och nu flyga de ju även i den tätaste dimma så rätt, att man dagen lång kan se den ena flocken efter den andra flyga samma väg. ”Därmed är icke bestritt,” säger K., ”att enstaka individer verkligen flyga vilse. Alla äga tydligen icke samma förmåga att finna vägen.” — - Ovesholm (se kartan) påminner genom sitt namn, då det är uppkallat efter en Ove Urup, som ägde det i början av 1600-talet, om dansktiden.