KAP. VIII. VID RONNEBY Å 111 gåskarl, ägnar ingen tanke åt den grymma hämnd, som han själv hotas med. Han är helt och hållet upptagen av den nya erfarenheten, att någon kunde älska »en sådan som han». Efter denna erinran om innehållet i kapitlet vill jag bestämt taga avstånd från den uppfattningen, att det inte bör vara tillåtet att dikta sagor om djur, så att man framställer sådana i en onaturlig situation. Varje lärare, som har någorlunda god kännedom om djurens vanor, vet ju, att räven visserligen vandrar vitt omkring i den trakt, där han har sitt tillhåll, men att han däremot inte företar sådana vidsträckta strövtåg som exempelvis vargen. Därför borde nu inte, mena en del zoologer, förf. ha låtit rävens förföljelser bli den drivande kraften, som motiverar gässens flygande fram och tillbaka mellan landskapen. Om emellertid någonsin en dikt har blivit avsedd att betraktas som dikt, så är det väl N. H—n. Jag har mycket svårt att fatta, att en lärare inte skulle kunna förstå sig på skämt och utan att fördärva njutningen eller illusionen för barnen helt godlynt kunna upplysa dem om att detta var en sagoräv, att i verkligheten rävarna inte göra sådana utflykter eller hämndetåg. Och vad nu den värde Smirre beträffar, så visar han sig just sådan, som sagans onda princip bör vara, om barnen skola gilla honom som sagobov: outtröttlig i sitt hat och i sina förföljelser mot hjälten i stycket, raffinerad i sin grymhet. Barn vilja ha starka färger, de vilja avsky och beundra utan förbehåll. För att nu övergå till själva landskapsbeskrivningen, så är det tydligt, att förf:s syfte med kapitlet har varit att skildra dels en av de vackra Blekingsåarna, dels skärgården. För det senare ändamålet var det nödvändigt att föra hjälten till en utsiktsplats, där han i lugn och ro kunde reflektera över vad han såg.