120 ÖLAND | KAP. X. RESA TILL OLAND. Efter äventyren till lands följer nu en färd över havet. De små läsarna erhålla genom den konstnärliga framställningen en levande bild av dessa luftens oräkneliga härskaror, som flyga fram sin bestämda väg, om de också tumla om hit och dit i morgondiset, ävensom ett livligt intryck av det underbara sinne, som leder dem rätt trots dimmor och andra motigheter. »Väg visar dem ingen i villande blå, de hitta ändå.» Verkningsfull är stilens naivitet, exempelvis uti skildringen av pojkens hänryckning vid tanken på att det bar av till himlen och hans häpnad en stund senare, att någon kunde vilja skjuta på sådana som, Akka och Yksi joch de andra vildgässen, och till sist, det 'kvickaste av allt: fåglarnas tro, att människorna bruka skjuta på dimman för att bli av med den. Fastän somliga av de i kapitlet omtalade sjöfåglarna i kusttrakterna äro lika välbekanta som orrar och tjädrar i skogsbygder, är det möjligt, att flertalet av dem inte ens till namnet äro kända av barnen. Det kan tydligen inte vara lämpligt att jämsides med läsningen beskriva dem alla, utan läraren får nöja sig med att påpeka vilken rikedom av sjöfågel det finns och berätta något extra endast om en och annan, för att dröja något mera vid de olika arterna på sådana ställen i boken, där de tilldraga sig särskild uppmärksamhet. De uppstoppade exemplar eller färglagda avbildningar, som skolan möjligen har av de i berättelsen uppträdande fåglarna, böra givetvis finnas till hands vid läsningen av kapitlet, liksom Sveriges karta är framme.