- Project Runeberg -  Handledning till Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
121

(1918) Author: Valborg Olander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KAP. X. RESA TILL ÖLAND 121 Avundsvärda äro lärare och barn i sådana städer, där man på biologiska museer kan se fåglarna i deras naturliga omgivning. 137. Angående grågässen se kapp. XI och XXXVI. — -”...ta den yttre vägen till öland...” ”Flyttfåglarna ha sina bestämda stationer, där de under färden från och till norden stanna någon tid för att vila och äta. En sådan station är södra Öland. En del fågelarter, ss. gäss, änder m. fl., stanna ofta någon längre tid på dessa stationer.” (G. Kolthoff i Djurens liv.) — ...det stora fågelsträcket... ”För en hel del i nordligaste Ryssland och vid Ishavet häckande fågelarter går flyttningsvägen från Vita havet över Ohega- och Ladoga-sjöarna till Finska viken samt vidare över Östersjön till Europas västkust. Just i denna stråkväg för flyttfåglar ligger Öland, och då även en annan flyttningsväg för många nordiska fåglar, nämligen längs svenska Östersjökusten, vid Öland sammanträffar med den förstnämnda, är det en given sak, att man vid Ölands kust skall bliva i tillfälle att se stora skaror av flyttfåglar.” (Kolthoff.) 138. Om svärtor och grisslor se kap. XIII, om lommar kap. XI. — - Alfågeln hör till dykänderna, är brokig av vitt, rostbrunt och svart, lättast att känna igen genom sin spetsiga stjärt, som på den fullvuxna hannen har de mellersta fjädrarna betydligt förlängda. Häckar allmänt vid sjöar och kärr i Lapplands fjälltrakter, men träffas från hösten till våren i stora skaror både i Östersjön och Kattegatt i livlig rörelse, dykande t. o. m. mittibland bränningarna och i issörjan. Hannen låter om vintern och våren höra ett klingande läte, likt toner ur en flöjt eller klarinett. Kustbefolkningen kallar alfåglarna ”alor” eller ”allor” och använder på sina ställen om lätet verbet ”att ala”, t. ex. ”allorna ala” (SAOB). Om alfågelns sång yttrar den framstående fågelkännaren C. la A. Hollgren: ”Hans a — a — ? är i sanning de skönaste toner man gärna kan få höra. Vistas man en vårmorgon ute i skären och hör ovannämnda läte uppstämmas av kanske tusen munnar, förefaller det, som frambragtes det av kyrkklockor, vilka kallade till andakt. Alfågelns sång förvånar och tjusar mest därigenom, att han äger en skala, som överensstämmer med vår vanliga, under det att de flesta andra fåglar sjunga i kvarttoner och tredjedelstoner, så att deras sång är omöjlig att uppteckna med våra nuvarande noter. Denna sång går i moll. På Gottland åter har en spelman av samma fågellåt komponerat en vals, som kallas allevalsen och går i dur, varigenom man får en föreställning om hur en ursprunglig folkmusik kunnat uppstå ur fåglalåt.” — Alfågelskyttet är i vår östra skärgård av stor betydelse för befolkningen, då alfågelns fjäder är förträfflig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 25 16:24:35 2026 (www-data) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ovnilsh/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free