122 ÖLAND 138. Skrakar äro en familj bland andfåglarna, som ha näbbens hornskivor (lameller) i form av sågtänder, vilka åtminstone i överkäken äro riktade bakåt. Näbbet, som är långt och trint, bildar ett synnerligen kraftigt gripverktyg, ägnat att fatta och fasthålla smärre fiskar, som utgöra dessa fåglars förnämsta föda. Näbbnageln är hård och nedböjd till en hake. Huvudets nackfjädrar äro förlängda till en större eller mindre nacktofs. Skrakarna ha röda näbb och fötter. Storskrakens läte är: skraak, skraak, småskrakarnas eller ”prackornas”: parrack, parrack, vilka läten synas ha givit fåglarna deras olika namn. Båda äro spridda över hela Sverige, storskraken är dock mindre allmän, talrikast i östra skärgården. — Om doppingar se kap. XIX. — - Strandskatan är en vadare, mycket allmän vid våra kuster. Hon är bland våra allra tidigast hemkommande flyttfåglar. Hennes svarta översida och bröst samt den bjärt vita färgen på kroppens och vingarnas undersida påminna om den vanliga skatan. Näbb och ben röda. — - Sjöorrar äro dykänder av svärtsläktet, svarta, utan vingspegel. Hannen har ett brett gult band längs mitten av näbbet framom knölen vid näbbroten. Den vanligaste dykanden i norra Sveriges fjällsjöar. 140. Om svan se kapp. XI, XIX och XXXIII. 141. ...en kanon... Under dimma eller tjocka (”mist”) skola vissa bestämda signaler givas icke endast ombord på fartyg utan också från fasta platser å kusterna, vanligen fyrplatserna. De kraftigaste signalapparaterna vid kusterna äro signalkanoner och mistlurar (-”sirener”), de senare t. ex. å fyrskepp. Signalernas beskaffenhet bestämmes för varje land av dess regering. Jag har tänkt mig ungefär följande inpass av läraren i sammanhang med uppräkningen av fåglarna sid. 138. ”Det var många nya fågelsorter, som pojken fick se. Grågäss är ett annat slags gäss än vildgässen — dem får ni höra mera om sedan —, ä n d e r n a känner ni redan till, d. v. s. gräsänderna, men jag kan tala om för er, att det hos oss väl finns en tjugo sorters fåglar, som kallas för änder och är mer eller mindre släkt med de vanliga. Svärtor och grisslor får vi höra talas om igen, när de är framkomna (Lilla Karlsön), lommarna träffar vi på Öland och doppingarna vid den stora fågelsjön inne i landet. Strandskator skulle ni säkert kunna peka ut bland strandfåglarna, om ni bleve ombedda att gissa, så mycket liknar de till färgen de vanliga skatorna, fast de har röda ben och rött näbb. Sjöorrarna är inte alls släkt med