124 ÖLAND 1892, emedan det ställde sig omåttligt dyrt, skall enligt riksdagsbeslut av år 1916 återupprättas. De ”unghästar, som skola användas vid våra kavalleriregementen” (remonterna), uppfödas sedan 1904 icke längre vid O. — Ottenby Lund, som sträcker sig 4 km. österut från O., är den vackraste skogsparken på Öland och rik på dovhjortar (statens hjortpark). Öster och sydost om skogen ligger den s. k. Schäferiängen. Öland i sin helhet hade i forna tider, då ön var mycket mera rik på skog än nu, den olyckan att bli ansett som en regenten tillhörig jaktpark. Hjortar och vildsvin fingo fritt husera med bondens små tegar. Men sedan Karl Gustav 1651 hade fått dispositionsrätt över hela Öland jämte djurgårdaina och ladugårdarna, blevo åtskilliga förhållanden bättre ordnade än förut. ”Han fann, att de på Ottenby befintliga hjortarna gjorde stor skada på allmogens sädesfält, och som höga böter voro stadgade för deras förföljande, så hade folket intet medel att befria sig från de objudna gästerna. K. G. lät då uppföra den 2 m. breda och 3 m. höga s. k. sträckmuren tvärsöver landet vid gränsen av O. ägor för att hindra de för kungligt jaktnöje avsedda djuren att hemsöka böndernas åkrar... Intressant. är att se, att de murstycken, som från början blivit väl lagda, ännu efter en över 200-årig tillvaro äro i ganska gott skick, då andra åter äro i stort behov av reparation.” (Efter ”Öland” av Th. Engström.) 142. Stuteri (av ty. Stute, sto) säges en egendom ha, om där uppfödes ett större antal hästar, än som erfordras för gårdens behov. Avsikten är att från stuteriet sprida värdefulla djur till förbättrande av landets hästavel. — Schäferi (av ty. Schäfer, herde) kan man kalla fårhjorden på en egendom jämte tillhörande stall och ekonomi. Svenska staten hade fordom stora s. k. stamschäferier (på Öland av gammalt: ”fårahus”) för finulliga merinosfår, därifrån avelsdjur spriddes över landet. — - Ölandsblåsten är fruktansvärd, särskilt vinterstormarna. Under sommartiden är på södra Öland t. ex. cykelåkning i stark motvind omöjlig. På Alvaret blåser det beständigt, alldeles vindstilla dagar äro sällsynta. 143. Fastän rapphönsen egentligen tillhöra åkrarna, tycka de inte om kala slätter, utan föredra sådan mark, där det finns buskar och små skogsbackar, dit de kunna fly undan, om fara påkommer. — Tång, blåstång, som här åsyftas, är en saltvattensalg, gul- eller olivbrun till färgen, som förekommer allmänt vid våra kuster, också i Östersjön. Alger äga, som bekant, i st. f. rot, stam och blad ett enda organ, en s. k. bål. Blåstången sitter med en rotliknande bildning fast vid klippor eller stenar i havsvattnet. På den bladliknande bålen finnas luftblåsor, som givit anledning till namnet blåstång och som göra, att växten, lösryckt från sitt fäste, flyter i vattenytan. Av våg-