KAP. XII. DEN STORA FJÄRILEN 129 leva i de sprickor, som uppstått genom hällarnas rämning och som äro fyllda med mullblandad kalkjord. På sina ställen finnas grundare fördjupningar i ytan, dit s. k. alvarmo har nedsvämmats, så att det bildats lösa jordlager av ända till 20 ecm:s tjocklek. Där får man se en sluten matta av gräs och halvgräs (starr), bland vilka åtskilliga gula och blåa blommor av andra fanerogamer titta fram. 154. Fårsvingeln (Festuca ovina) eller ”fårgräset” är ett litet, obetydligt, vid blomningen knappast 15 cm. högt gräs, som har hoprullade, borstliknande blad och växer i tuvor. Som namnet antyder, erbjuder detta gräs ett ypperligt fårbete. Detta bevisas, utom av de stora fårflockar på hundratals djur, som man ser beta på Alvaret, också av det öländska och gottländska fårköttets utmärkta beskaffenhet, dess angenäma, villebrådslika smak. På de magra hällarna beta fåren ivrigt och försmå det knähöga gräs, som växer i rämnorna. Likväl bli dessa får ”smällfeta”, som Linné om dem yttrade. — - Ölandssolvändan (Helianthemum ölandicum) är en liten, högst 10 cm. hög, risig buske med smala, läderartade, övervintrande blad och gula (oftast röda) blommor i klaselikt knippe. När denna buske i början av försommaren står i blom, förgyllas stora ytor av dess blomrikedom. — Törnriset, d. v. s. vilda -törnrosbuskar, trives i de breda sprick- , som ha mittpå Alvaret. — = Alvaret är mittlandet av södra Öland. SAOB säger: ”Alvar = trakt (på Öland eller Gottland), där (den av kalksten bestående) alven ligger (alldeles el. nästan) i dagen.” — Ordet alvar är till sitt genus både r., m. och n., så att formerna alvaren och alvaret äro lika berättigade. — - Landborgarna. Öland är en plan kalkstensklippa, som sakta sluttar mot öster. Från Kalmarsund ter sig dess västra kant, den västra s. k. landborgen, som en kalkmur med tvärbranta klintar. Den östra är däremot endast en låg strandvall, bildad av sand, grus och stenar samt inneslutande skal av snäckor från det söt- och det saltvattenshav, som under veden förflutna skilda perioder sköljt Ölands kuster. har föreslagit, att några strandprofiler i i de siluriska avlagringarna på Ölands västkust, vilka ur geologisk synpunkt äro synnerligen intressanta, skola fridlysas. — De högst 3 km. breda kustbältena nedanför landborgarna äro varandra mycket olika. Medan den östra är skoglös och huvudsakligen består av sand, uppkastad av havet och blandad med av vågorna uppvräkt havstång, visar på öns södra hälft den västra strandremsan en yppig växtlighet, beroende på att den lösa jorden där består av söndersmulade kalk- och fosforhaltiga bergarter. Det är där, som de berömda lövängarna eller lundarna finnas. 9. — Olander.