130 ÖLAND 155. Småhästarna, Ölandshö na el. ölänningarna, äro nästan försvunna, och de härdiga s.k. bondhästarna, som i storlek stå ölä na och de fö äro icke heller så talrika som förr. Eljest är hästaveln en huvudnäring för jordbrukarna på Ö., och uppköpare från när och fjärran besöka marknader och torgdagar för att köpa hästar, som vanligen stå i ganska högt pris. — Tofsvipan, som är en av våra vackraste fågelarter, hör till familjen brockfåglar bland vadarna. Hon är ovan grön med metallglans, under vit. Huvudet ovan liksom den långa, smala tofsen och framhalsen svart. Fordom fanns hon allmänt i södra och mellersta Sverige, men numera förekommer hon i större mängd endast på Öland och Gottland. Det är torrläggningen och odlingen av mader och mossmarker, som har förjagat henne liksom storken. Men fastän hon till häckplats företrädesvis väljer sumpiga och tuviga ängar, trivs hon väl och är ytterst talrik på Alvaret. ”Vandrar man fram över Alvaret, kan man ett tu tre få se en hanne komma flygande. Med sin eleganta flygkonst svänger han lätt och behagligt omkring i luften, kastar sig som på lek än åt höger och än åt vänster. Oupphörligt låter han höra sitt behagliga ätt itt. ho" hihi ho" Eljest inträffar ofta, att viporna helt ogenerat promenera bredvid vägen eller att man får se dem stå på ett ben och vila sig.” — Brockfågeln är ett annat artnamn på ljungpiparen, på Öland kallad ”alvaregrim”. Den, som sett honom, känner lätt igen honom på att pannan, ett band över ögonen och längs halsens och bröstets sidor äro vita, medan alla mellan dessa belägna partier äro svarta, ovantill med täta gula och vita fläckar. Ljungpiparen trivs lika bra på mossarna i Västergötland och på fjällhedarna i Lappland som på Ölands Alvar. Det ängsliga, entoniga läte, som han ofta låter höra, förråder honom lätt. Om lätet säger Hollgren: ”Med sitt behagliga, flöjtlika läte söker han avbryta den enslighet, som råder omkring honom, men han förmår det ej, ty lätet har tagit intryck av omgivningen: det är melankoliskt och ödsligt.” — De kringbyggda gårdarna (se kap. III) visa genom sitt byggnadssätt tillbaka på den tid, då invånarna hade att strida mot fiender. Det har nog också tillkommit, för att man vintertiden skulle kunna skydda sig mot den starka blåsten och snöyran. — - Borgholms slottsruin är storartad ännu i sitt förfall. Ursprungligen var borgen, som är belägen överst på klippbranten, avsedd att utgöra ett stöd vid försöken att förjaga de vendiska sjörövarband, som på 1100-talet utgjorde ett plågoris för Östersjön. En ny tid inbröt för slottet, då Johan III, slottsbyggmästaren bland Sveriges konungar, restaurerade och förändrade det, så att det blev en värdig konungaboning, där han själv tidtals bodde med både sin första och sin andra