132 GOTTLAND himmelens väder till hjälp och fick därigenom också tillfälle att fullständiga sin rad av bilder av olika naturstämningar med en ståtlig skildring av de lössläppta elementens raseri. Bland andra vattnets djur borde ju inte heller sälarna saknas. Det var emellertid inte endast själva det gottländska »storlandet», som Selma Lagerlöf ville visa Tummetott, utan i hennes fosterländska plan ingick också att intressera de unga för de i geologiskt och biologiskt avseende så märkliga Karlsöarna. Att gässen togo in i en grotta, d. v. s. ett härbärge, som var så högst olikt deras vanliga nattkvarter, berodde ju inte på dem själva, utan på stormen. Åt förf. erbjöd denna tillflyktsort ett utmärkt tillfälle att låta pojken stifta närmare bekantskap med de halvvilda fåren och för deras skull intressera sig för grottor och sprickor i berget. Vad den ypperliga skildringen av de av skräck lamslagna fåren beträffar, så är dialogen av högkomisk verkan. Selma Lagerlöf själv har brukat läsa upp den så trovärdigt, att åhöraren, trots fårens verkligen sorgliga belägenhet, måste skratta, därför att man i deras ställe har tyckt sig se vissa människotyper och höra dem tala i begravningston under dyster och hopplös resignation. Tummetotts friska mod och hans och Mårten gåskarls överlägsna utförande av krigslisten mot rävarna vinna naturligtvis barnens bifall. Åt läsarens fantasi lämnas att gissa vad gässen togo sig till efter katastrofen i Helveteshålet och hur barkbiten kom till Stora Karlsön. Vid läsningen av avdelningen Stormen har det visat sig nyttigt att ha Sveriges karta framme för att låta barnen på densamma utvisa vart gässen drevos, då sunnanvinden tog dem, och sedan vart de fördes av västanvinden. Det finns nämligen barn, som inte ha klart för