KAP. Xlil. LILLA KARLSÖN 133 sig om t. ex. nordanvinden blåser från eller m ot norr. Också för kap. XIV lämpar det sig bäst med en karta över hela Östersjön. 157. Stormen. Angående de faror, som flyttfåglarna äro utsatta för genom stormar, skriver G. Kolthoff: ”Under sin färd över havet äro fåglarna i hög grad påverkade av vindarna. Vid ostlig vind bliva fågelflockarna sålunda under sin färd över Östersjön nedpressade mot svenska landet, och de komma då ofta in i Kalmar sund. Vid ett tillfälle har jag under stark ostlig vind sett många tusental vadare sträcka mittöver Kalmar stad. Är vinden åter västlig, kommer knappt någon enda flock att passera genom nämnda sund. Mängden av fåglar sträcker då t. o. m. utom synhåll för Ölands sydöstra kust.” — - länsa undan = i hård storm styra med vinden. 158. Av de tre sälarter, som finnas vid våra kuster, är vid östra kusten gråsälen den vanligaste. I motsats till våra båda andra sälarter är gråsälen mycket sällskaplig och slår sig ofta tillsammans i stora skaror. Under islossningen om våren följer gråsälen med drivisen, och på Öland berättas det, att hundratals gråsälar stundom anlänt dit till kusten, liggande på större isflak, som kommit drivande norrifrån. Säldjurens läte är ett starkt bölande, vilket, när de ligga uppkrupna i flock, höres på långt håll. De simma så fort, att de kunna fånga de snabbaste fiskar. Många arter följa långa stycken utan ansträ ing den mest bb de ångbåt. — Gråsälen lever huvudsakligast av fisk och anses av fiskarna vara ett skadedjur, därför att han äter upp den fisk, som fastnat i deras redskap, och därvid ofta river sönder deras nät. Att sälen emellertid även hämtar föda ur växtriket, har Kolthoff uppvisat, då han vid undersökning av många fällda sälar funnit dem ha magsäcken fullproppad uteslutande med sjögräs. Att sälarna, såsom ett visst zoologiskt arbete uppgiver, skulle gå på sjöfåglar, anses föga sannolikt. Selma Lagerlöf har inte trott det vara omöjligt, då man t. ex. vet, att gäddor förtära lämlar och göra slut på hela kullar av sjöfågelsungar, varom år 1910 tidskriften Skog och Sjö haft uppgifter av fullt trovärdiga personer. 161. Fåren, Gottlandsfåret är en mycket gammal lantras, till färgen oftast grå, ibland helt svart eller vit. De på Lilla Karlsön levande fåren voro förr i världen s. k. utegångsfår, som hela året om levde i fullkomligt naturtillstånd och hade till skydd mot snö och oväder endast de djupa grottorna i bergväggarna. Ibland blevo de där inyrda och dogo i mängd, ifall icke deras ägare efter svårare snöfall skyndade till deras undsättning. medförande halm, hö, starrgräs och tallris, och grävde sig igenom de utanför hålorna hopade snödrivorna. Numera föras fåren, ofta med stort besvär, om höstarna över till ”stor-