KAP. XIV. TVÅ STÄDER 139 Men genom sin rikedom förföllo V:s invånare till yppighet och syndigt övermod. Därför drabbades de också av Guds rättmätiga vrede, och den yppiga staden blev plötsligt i grund fördärvad genom havets anlopp och uppslukad av de vilda vågorna. Sedan kommo svenskarna från Gottland méd en mängd skepp och förde hem med sig vad de kunde fiska upp ur havet av stadens rikedomar. De togo en mängd guld, silver, koppar, tenn och den härligaste marmor. Också kopparportarna togo de med sig hem till Visby, dit nu Vinetas handel drog sig.” ”Det ställe, där Vineta har legat, kan man se ännu i dag. Om man nämligen far från Wolgast över Peene till Usedom, så ser man mittemot Damerow-Koserow-fältet, två mil från Wolgast, om havet är lugnt, djupt nere, en god fjärdedels mil, i vattnet en mängd stora stenar, marmorpelare och grundmurar. Det är Vinetas ruiner; de ligga i riktningen från öster till väster. De forna gatorna äro belagda med små kullerstenar; större stenar visa var gatuhörnen och grundmurarna till husen ha varit. Somliga av dem räcka alnshögt upp i vattnet; där ha tempel och rådhus stått. Andra ligga ännu i alldeles samma ordning, som man brukar lägga grundstenar i, så att det syns tydligt, att nya hus skulle ha blivit byggda, då staden fördränktes i vågorna. I den sjunkna staden råder ännu alltjämt ett underligt liv. När vattnet är lugnt, ser man ofta nere bland ruinerna underbara syner. Stora, sällsamma gestalter i långa, veckrika dräkter vandra upp och ned på gatorna; ofta sitta de också i gyllne vagnar eller på stora, svarta hästar. Stundom röra de sig glatt och beställsamt, stundom gå de i långsamt sorgetåg, och man ser då, att de föra en kista till graven. Stadens silverklockor kan man ännu varje kväll, när havet är stilla, höra, hur de djupt nere ringa till vespern. Och på påskmorgonen — ty från långfredagen till påskmorgonen skall Vinetas förstörelse ha varat — kan man se hela staden, sådan den fordom var. Den stiger då som en varnande skuggbild, till straff för sitt avguderi och sin yppighet, upp ur havet med alla sina hus och kyrkor och portar och bryggor och torn, och man ser den tydligt ovan vattnet. Men när det är natt eller oväder, vågar ingen människa, intet fartyg närma sig ruinerna. Utan nåd kastas båten mot klipporna och slås i spillror, och ingen, som varit ombord, kan rädda sitt liv ur böljorna.” Från den i närheten liggande byn Loddin för ännu en gammal väg till ruinerna, som folket i Loddin sedan urgamla tider kallar för ”landsvägen till Vineta”.