140 GOTTLAND 172. Månskivan stod hel och rund... Som bekant, skall påskdagen firas på den söndag, som följer närmast efter den fullmåne, som infaller på eller närmast efter vårdagjämningen, som inträffar den 21 mars. — Blåkulla är enligt folksägnen satans hemvist, dit häxorna bege sig skärtorsdagsnatten för att fira en stor fest, från vilken de återvända påskdagsmorgonen. Häxorna troddes rida till B. bl. a. på en sopkvast. Den ridande satt baklänges, och fortskaffningsmedlet översmordes med trollsmörja. Häxorna troddes bortstjäla barn för att skaffa nya lärjungar åt den lede fienden. — Tummetott hade nog inte reda på att han befann sig i ett farligt grannskap, nämligen ön Jungfrun i Kalmarsund, om vilken Linné i sin Öländska resa skriver: ”Blåkulla, ett berg, som syntes stiga helt blått, likt en halv glob, upp ur vattnet..., käringar och sagor säga allmänt, att alla trollpackor hit skola resa var skärtorsdag.” Jfr denna bok s. 218. — Näcken är, säger Hyltén-Cavallius i ”Värend och virdarna”, sjöarnas och de stilla vattnens naturvätte. En gammal förbindelse finns i folktron mellan näcken och Oden. Den liknelse av en häst, vari han ofta uppträder, erinrar om Odens hästar och om hästen såsom åt Oden särskilt helgad. — Också i Värmland föreställer sig folket näcken som en häst enligt Selma Lagerlöfs uppgift. Ett vattentroll, som i vårt sydligaste landskap plägar vara fruktat av barnen, är den s. k. bäckahästen eller bäckamannen, som oftast har skepnad av en vitgrå häst. Skalden A. Österling, själv skåning till börden, skriver om honom i företalet till sitt sagospel Bäckahästen: ”I arga stunder drager han folk med sig i djupet, sedan han låtit dem taga plats på sin långa, inbjudande rygg... Delvis torde bäckahästen motsvara näcken eller strömkarlen. Jag har själv sett honom. En månskensnatt vid en viss bäck i Vämmenhögs härad har jag som tolvåring sett en snabb skymt av den mäktige och nära nog sprungit andan ur halsen på mig för hans skull...” 173. Flygsand. (Jfr kap. TIL) Vid långgrunda havskuster med sandrevlar driver bränningen oupphörligen upp havsbottnens fina sand, som särskilt under ebbtiden vid kuster, där ebb och flod finnas, torkar och sedan föres vidare av havsvinden. Möter då ett hinder, så hopas sanden och en kulle bildas, som mot vindsidan sluttar sakta, men mot den inre eller läsidan stupar brant ner, då sandens rörelse där beror endast av tyngdkraften. En sådan flygsandskulle, dyn eller klitt, flyttar sig alltmera inåt, och en ny förhöjning danas utanför. Flera inbördes parallella, mot vindriktningen vinkelräta åsar uppstå på detta sätt. Genom sitt oavbrutna framryckande anställa dynerna stor skada. De kunna förvandla bördiga slätter till öde sandfält, begrava hela byar, kyrkor 0. 8. Vv. Det enda verksamma medlet mot flygsandens spridning är plantering av barrträd, strandråg och dylika växter, som binda sanden.