150 SMÅLAND lystnad finna en bundsförvant i kråkfolkets begär efter silverpengar — såsom förf. med en lyckligt funnen vändning kallar kråkfåglarnas vana att snatta blänkande föremål —, och pojken tvingas att göra en äventyrlig färd i kråknäbb och på kråkrygg. Men hans mod och hans glada reslynne överge honom inte trots faran, och tack vare hans egen rådighet och den stackars Fumle-Drumles hjälp undgår han sina fiender. Det är förstås handlingen, de många händelserna i kapitlet, som för de mindre barnen är huvudsaken, men det brukar aldrig slå fel, att de inte njuta också av den kvicka skildringen av kråkornas vanor och beteende, varav de ofta själva ha en rik erfarenhet. Ju flera slags fåglar barnen förut ha kännedom om, dess mera roligt ha de av de scener, som pojken fick bevittna, när han flög fram över barrskogen, över lövskogen, över herrgårdarna och sjöarna. Att inte beskrivningen av den småländska ry ggåsstugan verkar tröttande, därför har förf. sörjt, när hon låter läsaren se inredning och föremål på samma gång som Tummetott, där han ligger i sängen och betraktar det ena efter det andra. På tal om konstnärlighet så torde det vara överflödigt att här fästa lärarens uppmärksamhet på den stilistiska konst, som är nedlagd uti teckningen av ljungen på heden, uti liknelsen av landskapet vid en sönderriven, ullig matta, uti återgivandet av vårstämningen i naturen med fåglarnas kärlekssånger, för att inte tala om förf:s grepp att låta kråkorna helt dramatiskt beskriva sig själva, så att deras fräcka skryt med sina ogärningar blir till en levande beskrivning av deras rovlystnad -och slughet. Vad uppläsningen beträffar, så bruka barnen lätt lära sig att realistiskt och livligt framställa såväl kråkornas väsande, skränande och skrävel som Smirres elaka repliker och Tummeftotts käcka yttranden. Svårare