KAP. XVI. KRÅKORNA 151 är det med trastens och duvans vårsånger, vilka förf. tydligen har avsett skola återges med rytm och ton så lika de respektive fåglarnas läten som möjligt. Kan läraren härma dessa, gör det en utmärkt verkan. Läsning av K.-E. Forsslunds -sommarpoem om göken och staren i Svensk 'vers i sammanhang med detta kapitel rekommenderas. — De tio raderna om ljungen sidd. 193, 194 borde, åtminstone av större barn, läras utantill. 193. Sunnerbo härad, som ligger på det småländska höglandets sydvästra sluttning, är fattigt och magert. Det mest framträdande i landskapet äro de vidsträckta, ljungbevuxna sandmoarna. Ljunghedarna upptaga höjderna, mossarna, som utgöra 14 av ytinnehållet, sänkorna och planmarkerna. Jordmånen består mest av grus och sand, sällan svartmylla; den är bäst i trakterna av sjöarna Bolmen och Vidöstern. ”Det hela har en prägel av ödslig enformighet, fast vackra oaser finnas.” På några ställen ha björken och björksamhällenas ljusälskande växter spritt sig över de magra och torra markerna och bildat björkskogar och björkbackar. — Ett ljungstånd liknar påfallande ett träd i miniatyr, som fått stammen vriden och nedböjd. Ljungen kan bli ända till 50 år gammal. Veden är hård och tät och blir på mänga orter oumbärlig som bränsle. Genom sin täta förgrening och sin seghet förmår ljungen att tränga ut-andra växter. Trots dess envishet lyckas dock människan genom särskilda odlingsmetoder, ss. lämplig gödning, plantering o. s. v., att förvandla ljunghedarna till gräsbärande mark med eller utan skog. Särskilt i Jylland i Danmark ha storartade hedplanteringar blivit gjorda av det s. k. Danske Hedeselskab, vilket bl. a. har uppfunnit sättet att upplösa den hårda skorpa, som ljungen bildar. Genom dess verksamhet har den samlade arealen av hedar och ouppodlade mossar på omkring 30 år minskats till hälften, medan antalet inbyggare i de tre amt i Jylland, där hedarna finnas, har vuxit med 70 procent. 194. Kråkorna flytta alltid bort från vissa landskap, ss. Värmland och Dalarna, men på en del ställen dröja de t. o. m. under stränga vintrar kvar. Detta gäller särskilt om slätter och nejder kring större städer. — De flesta andra fåglar leva i ständig fiendskap med kråkan. I skärgårdarna och vid större sjöar är hon ett plågoris för vadare och simfåglar. Spovar, ripor, snäppor, tärnor och måsar förfölja henne skrikande, så fort hon visar sig. Också småfåglarnas ägg tar hon, varigenom dessa tvingas att lägga nya. Jägaren och fågelvännen ha länge räknat kråkan som ett svårt skadedjur, men däremot har hon ansetts nyttig för jordbruket, därigenom att hon håller efter insekter, råttor och sorkar. Bladet har emellertid vänt sig. Sedan kråkorna under de sista årtiondena oer-