154 SMÅLAND förf. ville vidröra denna fråga, valde hon att anknyta den till Småland. Bland läsebokens många berättelser med folkuppfostrande syfte torde ingen vara så mäktigt gripande som »Den gamla bondkvinnan». Den bör läsas utan kommentarer, en vältaligare predikan kan läraren inte åstadkomma. Om barnen också äro för skygga att visa sin rörelse, medan de läsa om den ensamma gamla — hennes förlåtande kärlek och milda överseende mot dem, som övergivit henne och glömt henne för de nya intressena, — eller om pojken, som betvang sin fruktan för dödens hemskhet och i de bortrestas ställe visade den gamla den sista tjänsten, så behöver läraren ändå inte vara rädd, att skildringen har glidit dem spårlöst förbi. Vi minnas mog från vår egen barndom hur stoltheten bjöd oss att svälja tårarna vid dylika tillfällen. — Att klumpigt analysera den heliga och ömtåliga känsla av längtan och ånger, som förf. till sist låter pojken så friskt och naturligt ge uttryck åt, bör inte komma i fråga. Uppenbarligen är det inte förf:s närmaste syfte med detta kapitel att framhålla barns plikter mot sina föräldrar, utan målet är förlagt längre bort, nämligen att vädja till de fosterländska känslorna. »Se, detta land är din gamla mor», det är den upptäckten förf. vill att barnen på egen hand skola göra. "Hon har hoppats att på det veka barnahjärtat göra ett intryck, som sitter kvar och gör sig påmint, när en gång lusten påkommer att byta ut slitet och knoget i hembygden mot ett liv under delvis lättare villkor i den nya världen, eller som manar Sveriges söner och döttrar att en gång återvända från Amerika och hjälpa till att framlocka Sveriges rikedomar. — Att bygga säkra förhoppningar om att ett dylikt känsloskäl skulle rädda landets barn åt fosterjorden vore naturligtvis alltför