176 ÖSTERGÖTLAND — SÖDERMANLAND I historiskt avseende kan påpekas, att det var de stora barrskogstrakterna mellan Svea- och Götaland, som under medeltiden så länge fördröjde sammanslutningen av de olika slättlandens inbyggare till politisk enhet. 266. En famn == 3 alnar — 6 fot — 1,s meter. 267. För orden myr, mosse, kärr, moras har språkbruket icke någon stadgad skillnad i betydelse. A. F. Dalin har följande definitioner. Mosse = mark, som utgöres av en tjock mossfäll, flytande på vatten. Kärr = mosse, översvämmad av vatten. Myr = kärr, som sjunkit genom vattnets avlopp och vilar på gyttja, vår och höst översvämmad, men om sommaren torr. Moras = sumpig, obrukad mark av större vidd, vars övre lager utgöres av torv över ett lager av lera, som ej genomsläpper vattnet. — - Krokeks (det gamla Svintuna) kloster låg vid länsgränsen mitt i djupa skogen. Det antages vara grundat under Magnus Ladulås tid och tillhörde fransiskanerna. Ända till 1527 utgjorde detta kloster ett fridlyst härbärge för vägfarande och vandringsmän. Men efter Västerås riksdag bestämdes det av Gustav Vasa till förvisni t för Strängnä Magnus Sommar, som dog därstädes. — På ruinerna av det gamla munkklostret är Krokeks kyrka (i Östergötland) byggd. Krokeks gästgivaregård var före järnvägarnas tid ett mycket besökt rastställe, beläget vid stora landsvägen från Nyköping till Linköping. — - Hytta kallas både den smältugn, i vilken en metall utsmältes ur malmen, och hela den byggnad, som kan vara uppförd kring ugnen. 268. Att svedja var att, sedan man fällt skogsträd och buskar ett föregående år och riset blivit torrt, uppbränna detta för att i askan så säd, äldst korn, och på platsen vinna antingen betesmark åt kreaturen eller små åkerlappar; jfr kap. XLVIII. Om odling av rovor före potatisens tid ges antydning också i kap. IV. 271. Älgen är, som bekant, Sveriges största landdjur. Längden kan bli 270, höjden 210 em.; svansen är endast 45 mm. Älgkon är nästan lika stor som tjuren, men saknar horn. Hennes huvud påminner om åsnans. Älgen har mycket stort huvud med överhängande överläpp, vilken visserligen hindrar honom att avbeta kort gräs, men som han eljest med stor skicklighet använder liksom ett slags snabel till att avslita kvistar och ris. Öronen äro mycket långa och breda. Under 6:te till 8:de levnadsmånaden utväxa från pannbenet de bentaggar (rosenstockarna), från vilka sedan hornen utvecklas. Från januari till april fälla oxarna årligen sina horn, som på de äldre bli handlikt utbredda med ända till 12 taggar på vartdera. Oxen har under strupen ett mer eller mindre långt skägg, och utefter nacke, hals och den höga manken (d. v. s. framryggen), ”puckeln”, har han en kraftig och tjock man. Håret är tätt och strävt (jfr sid. 286 namnen Krokrygg och