KAP. XXII. KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA 177 Strävmane). Färgen är om sommaren mörkt gråbrun, nästan svartbrun, med benens nedre delar något ljusare; vinterdräkten är gråaktig. Ungarna äro till en början ljusbruna. — Helst uppehålla sig älgarna i stora, ensliga, av kärr och myrtrakter uppfyllda skogar. De leva i allmänhet ensamma, högst en familj tillsammans, och endast under fortplantningstiden samla de sig i större flockar på någon bestämd skogstrakt, s. k. älgstånd. I regn- och snöväder söker älgen upp den tätaste barrskogen. Älgen är mest i rörelse om aftnar och nätter eller tidigt på morgnarna. Tack vare sina höga ben kan han kliva och hoppa över höga hinder och springa utomordentligt snabbt, nästan dubbelt så fort, som en häst travar. Under hastigt lopp brukar han lägga hornen vågrätt tillbaka och sätta nosen högt i vädret. Över de blötaste myrar kan han springa utan att sjunka ner, detta till följd av hans förmåga att spärra klövarna åt sidorna. Han finner en verklig njutning i att bada och svalka sig samt är en mästare i att simma. Älgens älsklingsföda är skott, blad och unga knoppar av lövträd, såsom asp, rönn, sälg, vide och björk. Men också säd, gräs och andra örter äter han, helst sådana, som växa i eller vid vatten. Träd och buskar med mjuk bark, t. ex. asp och vide, avskalar han med hjälp av framtänder och läppar och avriver uppåt långa barkremsor. Av barrträd tycker han mer om tall än om gran, och om tillgången på annan föda är knapp, gör älgen stor skada på den yngre tallskogen och likaledes på unga fruktträd, om han får smak på dem. Till sitt lynne är älgen fredlig, och det är endast under den tid, då älgtjurarna i september med varandra kämpa om honorna, som de bli stridslystna. De använda då alltid mot sina ”stamfränder” hornen som vapen, men i strid med fiender av annat slag begagnas de skarpa framklövarna. — Ungarna, 1 å 2 till antalet, födas i juni. Redan efter ett par dagar kunna de följa modern omkring och överge henne icke helt och hållet förrän på tredje året. En älgko, som försvarar sin kalv, är ingen motståndare att förakta. För närvarande är älgjakt tillåten, olika för olika landsdelar, endast någon eller några veckor i september eller oktober. Men då ett sådant högdjur som älgen, med en kroppsvikt av 300 å 400 kilo, är ett högst värdefullt jaktbyte, utgör hans fällande en svår frestelse, och ett för älgstammens bevarande i hög grad skadligt tjuvskytte bedrives t. ex. i de stora skogarna på gränsen mellan Dalarna och Hälsingland, varvid ofta ett grymt djurplågeri genom skadskjutning äger rum; jfr läseboken sidd. 294, 299. 275. Kättar kallas de avbalkningar i ladugård och stall, som äro avsedda dels för ungdjur, såsom kalvar och föl, dels för får och svin. 277. Med gungfly kan menas antingen själva mossen eller också det översta lagret av en vattendränkt sådan, bestående av sammantovade rötter och mossor, som gungar för varje steg 12. — Olander.