KAP. XXII. KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA 179 Gator av ända till 40 meters bredd pläga upphuggas, vilka rensas från buskar och ris samt förses med en rad av kluvna stockar o. d., på vilka limsträngar anbringas, över vilka larverna ej kunna komma fram. Lyckligtvis är nunnan, som egentligen blott förekommer i södra och mellersta Sverige, hos oss relativt sällsynt. Det var en fullkomlig överraskning, när sommaren 1898 det upptäcktes, att hundratals tunnland gammal, vacker skog, tillhörig Virå bruk i Södermanland, höll på att i grund förstöras av detta skadedjur. Det är uppenbart, att denna oerhörda översvämning var föregången av flera års ostörd förökning av nunnan under särskilt gynnsamma förhållanden. Vid undersökning befanns det, att det hemsökta området utgjorde nära 9,000 hektar, därav c:a 1,700 i Östergötland. Då det gällde att i hast avverka så stora massor av SkoB, behövdes snabba ikationer, och med anled härav byggdes en smalspårig järnväg mellan Virå bruk och Bråviken, vilken bana alltjämt kallas ”nunnebanan”. Av ovanstående, som huvudsakligen är hämtat ur den av professor Sven Lampa för spridning kland den större allmänheten författade broschyren om nunnan, torde framgå, att den enskilde skogsägaren står maktlös gentemot nunnan. Han måste för skadedjurets fördrivande söka hjälp hos myndigheterna samt erhålla statens understöd till nunnekriget. 281. Kalla eller missne rg rie trivs bäst i skuggiga r och rtiden. Blommorna, som sitta i ax och sakna hylle, få sin färg af de gula ståndarknapparna. Utomkring axet sitter det stora, vita hölstret, som dock i prakt och storlek icke kan jämföras med fönsterkallans (Richardia ethiopica). Frukterna bli egendomliga röda bär. — Om ts rotstock i lades höst eller vår, då den är rik på stärkelse, kunde den lämna ett gott mjöl, som vore användbart till nödbröd; eljest har den färska rotstocken en brännande smak. — Ormar. Fastän våra vanligaste ormar äro så väl bekanta för alla lärare, må här efter Brehm meddelas några uppgifter, som stå i sammanhang med de i sagan förekommande detaljerna. ”Ormarnas tunga (sidd. 281—283), som sedan gamla tider stått i vanrykte, användes uteslutande att känna med, men är just av detta skäl av ovanlig betydelse för djuret. Den är mycket lång, tunn och framtill kluven i två långa spetsar. Så länge ormen är vaken, är han i ständig rörelse med tungan, vilken arbetar i alla riktningar för att undersöka de föremål, som befinna sig framför honom; ingen orm dricker eller kryper ner i vattnet, innan han berört det med tungan. Med tungan undersöker ormen icke allenast det redan dödade bytet, innan han sväljer det, utan om offret lämnar honom tid därtill, undersöker han det även, innan han dödar eller förgiftar det. Och om han fruktar, att bytet skall undkomma, visar han före angreppet genom att arbeta mycket med tungan sin avsikt att företaga den vanliga undersökningen av detsamma.” — Snokar bruka väsa, då de bli