180 ÖSTERGÖTLAND — SÖDERMANLAND retade eller då de sätta sig till motvärn mot djur, som de anse farliga. ”Huggormen förråder ofta sig själv genom sin blinda ilska, då han, dold i gräset eller bland buskar, icke märkes av en förbigående, men i stället för att hålla sig stilla börjar väsa häftigt och bita efter denne.” — ”Ormarna vandra icke vida omkring, utan hålla sig envist kvar på den vistelseort (s. 282), som de en gång valt, om möjligt en, som erbjuder både passande gömsle, solsken och föda, samt lura i dess närhet på rov.” — Folktron har mycket sysslat med ormarna. De tros t. ex. bli mycket gamla (s. 281). Att ormarnas dödande medför olycka, är en fast rotad vidskepelse hos flera folkslag. I Ryssland tål man snoken i själva stugorna, emedan han tros i döden hämna sig genom att sända sjukdom, brand och andra olyckor, och på Ceylon törs man ej döda en glasögonorm, emedan man fruktar makens hämnd. Hur det förhåller sig med den äktenskapliga kärleken hos ormarna, ser man ingenstädes omtalat; om avkomman vårda de sig icke alls. Vanliga snoken är en vattenorm (s. 281). Lätt känns han igen på de två gulvita fläckarna på tinningarna, vilka förskaffat honom namnet ”ringorm”. ”Hans käraste vistelseort utgöres av buskbeväxta stränder intill träsk och kärr, fuktiga skogar och själva träskens vass och säv, ty där finns hans mest omtyckta föda. Från stranden, där han legat och solat sig, glider han ljudlöst ned i vattnet, antingen för att roa sig med simning eller för "att taga sig ett bad. Blir han skrämd, ger han sig av ned till bottnen, där han kan stanna en längre tid, ty han uthärdar hela timmar under vatten.” Snoken, som är mycket både klokare, livligare och rörligare än huggormen, strövar omkring över ett mycket större område än denna. Han är i motsats till huggormen i rörelse om dagen för att jaga sitt byte. Snoken blir 1,u9 m. lång. I klättring är snoken ganska skicklig, så att han lyckas komma upp i träd, och utför branter kastar han sig med pilens hastighet (jfr s. 296). Huggormen, som blir 655 mm., känns lätt igen på det sicksackformiga mörka bandet (hans s. k. ”kainsmärke”) längs ryggen. Gifttänderna, som bli 3—5 mm. långa, äro ytterst spetsiga och finnas endast i överkäken, äro spröda som glas, men kunna genomtränga t. ex. mjukt läder. Skulle de avbrytas mot ett hårt föremål, växer det fram nya efter några dagar eller veckor. Om ormen icke bitit på en tid, t. ex. under en hudömsning, då djuret är trögt och stillsamt, äro giftkörtlarna starkt uppsvällda av giftet, vilket senare kan betecknas som ett slags saliv. 295. Hundens genomsnittsålder är 12 år, men han blir ända till 18 år gammal och därutöver. — Jönåkers härad omfattar sydostligaste delen av Södermannn mellan Rynengrv anno i och sjöarna Yngaren och mt Nykö dost. Det går ända ut TN havet oh Bråviken.