182 SÖDERMANLAND Kapitlet är ett lysande prov på Selma Lagerlöfs konstnärlighet och fantasi i förening. Vi finna hur strax från början allt är omsorgsfullt planlagt för att förbereda pojken på vad som komma skall: av landskapets omväxlande och småtäcka natur får han redan under flykten en överblick, om herrgårdarna och deras härligheter hör han talas, namnen på spökena känner han, så att när han till sist står inför den bistre trädgårdsmästaren och vandrar omkring med honom, är han på känd mark. Man torde i detta kapitel böra lägga märke till Selma Lagerlöfs enastående sätt att berätta sagor. Hon är t. ex. äkta naiv, när hon säger sitt: »Man vet ju, att ingenstans i landet finns det så gott om herrgårdar och spökhistorier som i Sörmland,» eller: »Så hade det hänt, att en, som kallades herr Karl...» Trovärdig i högsta grad verkar historien om trädgården, då förf. låter det vara den gamlas egen far, som har upplevat den. Läsarens otålighet att höra fortsättningen förstår hon att egga genom att låta den gamla oupphörligt göra avbrott i sin berättelse, var gång hon förnimmer närvaron av pysslingen. Och hon övertygar oss om att det är verklighet ochinte dröm, vad pojken sedan upplever, genom ett enda litet ord: » ..och skulle väl ha sovit ända till morgonen, om han inte hade vaknat vid att ett par gnisslande järngrindar...» 0. s. v. Och sedan skickar hon så verkningsfullt först ut aningen om vad synen skall uppenbara, nämligen när den gamle trädgårdsmästaren får berätta, att han kallar den täta häcken för Kolmården, innan det om en stund skänkes full klarhet, att det är hela Sörmland, som pojken skall få se. För övrigt må observeras hur Selma Lagerlöf använder de gamla folksagornas teknik. Det är typisk sagostil i dessa varningar och förtvivlade utrop, som på samma sätt komma igen: »Har N. N. fått vila och inte jag!» Och äventyret avslutas i folksagornas maner med att den enda