198 VÄSTMANLAND Tillberga—Ludvika-banan); 3) Badelundsåsen, som förut har följt Dalälven till Krylbo och i Västmanland löper mellan Svartån och Sagån (den järnväg, som ”på högra sidan” följer Sagån, är linjen Sala—Tillberga). Ur en geologisk uppsats lånas följande. ”Rullstensåsarna, som genomdraga mellersta Sveriges slättland, äro bildade av smältvattensälvar, som strömmade fram mot istäckets bräm och vid mynningen avsatte det medförda materialet såsom rullstenar, grövre och finare grus och sand. — — — De gå på några få till 20 km:s avstånd från varandra ungefär från nnv. till sso., äro 30—36 m. höga, kamformade, vanligen skogklädda grusryggar, som höja sig över ler- och sandslätterna, stiga upp över urbergskullarna och framgå oberoende av de lokala terrängförhållandena. Rullstensåsar finnas även inom Sveriges övriga delar, men i de mera kuperade göra de sig ej tillnärmelsevis så gällande som inom slättlandet.” 350. Lillån är en mynningsarm till Svartån, numera igenlagd. 352. Järnmalm kan lätt skiljas från gråsten, utom genom färgen och glittret, genom den dubbelt så stora tyngden. — Den murade masugnen är ofta kringbyggd med ett träskjul. Både själva ugnen ensam och densamma tillika med det kringliggande huset kallas för hytta. 354. Bergsman (enligt SAOB): ”fordom: person (i sht av allmogeklassen), som idkar bergs- och brukshantering; senare: person (i järnbergslagerna: allmogeman), som äger med del i gruva 1. bruk förenad jord och idkar bergs- 1. brukshantering; numera: inneh re av h 1. h del 1. tomt i bergslag, i sht järnbergslag.” : KAP. XXVII. JÄRNVERKET. Det torde inte vara möjligt att med större konkret åskådlighet, än vad som göres i denna berättelse, för barn, som äro i saknad av tekniska förkunskaper och som inte ha haft tillfälle att besöka ett järnverk, beskriva arbetet, procedurerna, livet och rörelsen vid ett sådant. Att under läsningen göra andra inpass än frågor till barnen om de ha haft den förmånen att se något, som liknar det, som beskrives, torde därför vara Ööverflödigt.