KAP. XXVIII. JÄRNVERKET 199 Början av björnhistorien med sina lustiga poänger bereder ett utmärkt tillfälle för barn med dramatiska anlag att lägga dessa i dagen under läsningen av dialogen, och lovtalet över järnet i sista stycket sid. 368 lämnar ett förträffligt stoff, både genom form och innehåll, för välläsning ur minnet. 360. Björnen, de nordiska skogarnas konung, frukta jägare och zoologer snart skall vara utrotad ur våra skogar, om icke lämpliga åtgärder vidtagas. En början till sådana var bortt det av sk ingar på björn och förbudet att jaga eller skjuta björn på de särskilt fridlysta nationalparkernas områden. Emellertid har antalet fällda björnar avtagit de senaste årtiondena, och björnen torde ännu förekomma huvudsakligen inom de vilda skogarna från nordligaste Dalarna norrut. Sommaren 1910 sågs en björn i Torsåker i västra Gästrikland. Samma år fälldes 4 fullvuxna björnar i Sveg i Härjedalen. Under hela 1913 sköts i Sverige ingen björn. Då sommaren 1918 en björnhona med unge blivit sedd vid ett fäbodställe nära Gävle—Dala järnväg, tycks det, som om björnen icke vore alldeles försvunnen ur dalaskogarna. Vintern 1917 har Svenska naturskyddsföreningen hos K. M:t anhållit om total fridlysning av björn under minst 10 år antingen över hela landet eller åtminstone inom Värmlands, Kopparbergs, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län. De flesta länsstyrelser ha tillstyrkt densamma, men frågan är, när detta skrives, ännu icke avgjord. I dagspressen har det argumenterats för och emot björnens utrotning. Å ena sidan fruktar man hans skadegörelse på boskapen och farlighet för människan, men från den andra sidan svaras det, att björnen är godmodig av naturen, såvida han inte blir utmanad eller retad, och att man lugnt kan ställa sig att betrakta en björn, om man möter den. De flesta björnar fällas för det dyrbara skinnets skull av lappar och nybyggare. Men sällan händer det, att björnen river en renko eller en häst. Skulle så ske, medgives, att björnen måste eftersättas, ty får han smak på kött, nöjer han sig inte längre med växtföda. 362. Ekshärads socken ligger i Värmland i Älvdals härad. Den omnämnes i Afzelii sagohävder och ”Svenskarna” för sin efter Digerdödens dagar övervuxna kyrka. — Garpenberg — namnet härledes av det medeltida namnet garpar — tyskar — är namn på såväl själva socknen som på en stor skogsegendom med slottslik mangårdsbyggnad. G. ligger öster om Dalälven och nordost om Hedemora. I dess skogar ha intill senaste tid funnits björnar, men hur det har blivit för dessa efter den stora skogsavverkning, som vintern 1911 igångsattes, är icke gott att säga. Till G., som är kronoev VO är numera statens förskola till Skogshögskolan föragd.