282 BOHUSLÄN 651. ...fjordar, som äro flera mil långa. Gullmarsfjorden eller Gullmaren, som framtränger mellan Lysekil och Fiskebäckskil i nordöstlig riktning är t. ex. 30 km. lång. 652. Kil kallas på västkusten en lång och smal vik; Lysekil betyder t. ex.: ”kilen” i Lyse socken, Ljungskile (på platsen kallad helt enkelt ”Kilen”): kilen i Ljungs socken. — -Strömmar finnas, som bekant, i havet, t. ex. Golfströmmen. Men också vid våra kuster råder vid olika tillfällen olika stark ström i den ena eller andra riktningen. Med havsströmmarna följer en massa mikroskopiskt små växter och djur, som driva omkring i haven och som utgöra huvudbeståndsdelen av fiskarnas föda, varför det är av största delse för fiskaren att ha reda på var havsströmmen går ram. — Bekanta fiskelägen på västkusten äro: Fjällbacka, Smögen, AOKSKi, Grundsund, Käringön, Mollösund, Klädesholmen. — De bruna fiskegarnen. Garn är en gemensam benämning för nätformiga redskap av garn. I olikhet med vadar ha garn så grova maskor, att fiskarna köra in sina huvud i dessa och sedan icke kunna komma loss, emedan gälarna ta emot. Garn användas på hösten, innan de stora stimmen komma. — Både nät och segel (s. 654) pläga av fiskare färgas bruna medelst katekå (extrakt ur kärnveden av ett ostindiskt träd, Acacia Cathechu). Genom behandling med detta färg- och garvmedel bli föremål, som äro utsatta för väta, mycket hållbarare än eljest. Medan gråa segel knappast vara över en fiskeperiod, hålla de bruna 4 å 5 år. — Torsk, helgeflundra och långa fångas numera av bohuslänska fiskare icke blott vid kusten (kustfiske) samt utanför Jyllands och Norges kuster utan, sedan de förstått att anskaffa lämpliga engelska fiskefartyg, ända bortom Shetlands- och Färöarna. Såväl torsk som långa beredes vid fiskelägena till kabiljo och klippfisk, den förra halvtorr och packad i fjärdingar, den senare längre torkad och ej packad. Långan torkas i Bohuslän utspänd mellan träspjälor och kallas då spillånga. — Helgeflundran är egentligen en nordlig fiskart, men hon går in i Kattegatt och Öresund samt någon gång i Östersjön. Hon har sitt namn av att hon fordom var en omtyckt rätt vid helgerna, då kött var förbjudet. — Lots kallas en person, som är anställd för att vägleda fartyg genom vissa farleder. Lots måste vara examinerad s. k. kronolots, antagen och avlönad av staten. Lots är skyldig att hitta vägen, om också sjömärken, ”prickar”, saknas. På en och annan större lotsstation föres befälet av en överlots, eljest av en lotsförman. Vad beträffar färgen på lotshuset, så har författaren av denna bok för sin del endast sett röda lotshus. Däremot kan man få se ledfyrar (d. v. s. fyrar, som visa vägen till inloppet i en hamn) ha de väggar, som vetta åt sjön, målade vita, men de åt land vettande röda. —