Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Konserten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
profåret. Åh, det är illa gjordt af Ozodes. Det är något
som den hederliga oväderskarlen borde få veta, eller
hvad, fru Skarpman?»
De bägge damerna började hviska mycket ifrigt med
hvar andra. Fru Skarpman-Stormfågel log, men det
var hvad som i forntidens romaner kallades ett
»olycksbådande leende». På 2300-talet använde
man icke sådana uttryck, men det kan nog hända,
att sjelfva saken fans.
»Känner ni fröken Rosendoft,» frågade en äldre man i
damernas granskap och vände sig till ett fruntimmer
på sin ena sida.
»Åh ja! något, skulle jag tro,» svarade den tillfrågade.
»Är det sant, att hon tycker om den där författaren,
som skrifvit Det sista lokomotivet?»
»Det tror jag visst är sant, men hennes kärlek lär
icke vara besvarad. Skalden älskar en annan, efter
hvad jag hört, och kan icke förlika sig med lilla
Rosendofts nutidsåsigter.»
»Jag har låtit mig berättas ...»
»Tyst! Där är Ozodes. Hvad hon är vacker!»
Ett bifallssorl gick genom salen. Ett stort antal
herrar skyndade fram till konsertgifverskan och
öfverlemnade till henne tjocka pappersbundtar. Det
var den tidens sätt att uttrycka sin
förtjusning. Handklappningar hade länge sedan kommit
ur bruk. Blommor ansåg man också otjänliga. Af lager
fans ej mer ett enda blad. Alla lagerträd hade så
utplundrats under de närmast föregående århundradena,
att de helt och hållet gått ut. Man hade slutligen
användt stammarne och grenarne för att bränna rökoffer
åt unga debutanter. Nu gaf man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
