| 30 |
Det var långt lidet på aftonen. Luften var fyld af kringsvärmande eldflugor, kunde en forntidsmänniska hafva trott, men de lysande punkterna utgjordes endast af luftfordonens utstrålningar, motsvarande den gamla tidens vagnslyktor. Dessa utstrålningar åstadkommos genom en några år före tidpunkten för denna berättelse upptäckt ny naturkraft, hvilken genast togs i industriens tjänst och bland annat användes till gatulysning, men i synnerhet till att upplysa de fordon hvilka rörde sig öfver husen och de offentliga stadsvägarne. Det elektriska ljuset, hvarmed man upplyste städerna i slutet af det nittonde och början af det tjugonde århundradet, förhöll sig till det nyare lysmedlet ungefär som ett af forntidens s. k. talgljus till just detta elektriska ljus, och det senare efterföljdes af flera olika lysämnen i ständigt stigande ljuskraft, till dess den nyaste upptäckten kom med sitt alla andra konstljus öfverväldigande sken, men äfven detta väntade att en gång finna sin besegrare och efterträdare.
Eldflugorna svärmade i täta flockar och i många lager öfver hvar andra, utbredande sig åt alla håll, åter samlande sig och å nyo spridande sig hit och dit i luften öfver den stora staden. Man hemtade frisk luft efter dagens arbete, for på besök, till skådespelshusen, till de
| 31 |
Det var en tämligen liten byggnad, föga större än det forna kungliga slottet, men rund och täckt med glas eller det slags porslin som efterträdt glaset och var vida genomskinligare än detta. Öfver taket sväfvade en ofantlig sol af det nya lysämnet hvilken med sitt klara sken trängde in i den store konsertsalen och upplyste denne liksom midt på dagen, men utan att skada ögonen.
Under det musiken ännu utöfvade sitt herravälde öfver människorna hade man i Stockholm bygt den ena konsertsalen efter den andra, alt större och större. Den wagnerska musiken stegrade ständigt sina anspråk på stora rum, ända till dess hela det gamla Ladugårdsgärdet slutligen funnits otillräckligt; men då detta alt mer bebygdes och då människornas örhinnor länge sedan voro spräckta, ref man ned de stora konsertsalarne eller använde dem till andra ändamål. När luktklaveret hunnit sin fulländning, kunde man ej hafva så stora konsertrum. Man nöjde sig då med byggnader af mindre omfång, endast något större än det gamla slottet, och vida enklare än de forna musikhusen.
I de sist nämda hade man nödgats inrymma ej blott matsalar och kaféer, utan äfven hela gästhus. Musikstyckena hade ofta upptagit flere dagar, och under mellanakterna gick man till en väl behöflig hvila i gästrummen, sedan man styrkt sig med en kraftig måltid. I dessa gästhus funnos också sjuksalar, där skicklige läkare behandlade de åhörare som tagit skada af de oupphörliga gäspningarne. I ett par af musikhusen hade
| 32 |
Sådant var icke nödvändigt i de konserthus eller de odoratorier, där luktkonserterna utfördes. I desse hade man blott förfriskningsrum och badkabinett, under det större delen af huset upptogs af själfve konsertsalen, såsom dessa rum ännu af gammal vana kallades, och hvilken vanligtvis rymde blott omkring tio tusen personer. Den sal, i hvilken Aromasia brukade gifva sina konserter, var ej ens så stor. Ehuru hon själf uppfunnit ett maskineri som så dämpade och fördelade vällukterne, att de kändes lika starka öfver hela rummet, önskade hon likväl ej större antal kännare på en gång närvarande än sju eller åtta tusen. Mången fann detta alt för inskränkt, men konstnärinnan stödde sig på sina egna, högst fullständiga uträkningar och hade sannolikt däraf fördelar som ej af alla kunde uppfattas. Den sköna Aromasia var stark i uträkningarne.
De konsertbesökande började samlas. Genom en ganska enkel mekanism befriades de i försalarne från sina ytterplagg hvilka voro af ett så tunt och mjukt tyg, att de utan svårighet hoprullades och, sedan de försetts med sina nummer, genom maskineriet inskötos i de många små lådorna som af sig själfva utdrogos och åter försvunno i väggarne. Samma maskineri räckte fram motsvarande nummer som också tjänade att anvisa platserna i konsertsalen. Efter konsertens slut kunde man utan ringaste svårighet uppsöka den låda, i hvilken hvar och en hade sina ytterplagg och som endast genom det nyss nämda numrets tryckning på en metallknapp åter sprang fram ur sitt gömsle. Fordonen aflemnades och återhemtades på samma sätt.
»Fröken Doftman-Ozodes bjuder oss i afton på en
| 33 |
»Är det någon diplomatisk-politisk skapelse eller få vi känna något som skildrar mekanikens nyaste uppfinningar?» frågade den lilla näpna fröken, under det hon behagligt utsträckte sig i sin bekväma hvilsoffa.
Alla platser i salen hade sådana soffor. Alla voro lika bekväma och af samma värde. Priset var blott tre hundra francs stycket. Men de voro alla upptagna.
»Nej, vår kära Ozodes lär hafva låtit öfvertala sig att gifva oss en föreställning om hvad man i forna dagar kallade naturpoesi.»
»Så löjligt!»
»Visserligen, men också ganska intressant, förmodar jag. Vi skola hoppas, att vi få känna något nervretande. Jag har riktigt behof af sådant. Och dess utom kan det ju vara ganska lärorikt att påminnas om forntiden, om icke för annat, så för att känna vår tids öfverlägsenhet.»
»Ah, se där är öfverintendenten Saksander. Det är han som förestår det nya fruntimmers-skrädderi-aktiebolaget, en ganska hygglig karl och mycket bildad.»
En ung man, så där mellan tretio och sextio år, klädd efter det nyaste bruket i broderad säckväf, nalkades de bägge fruntimmerna.
»God afton öfverintendent!» ropade fröken Rosendoft och räckte bägge händerna åt den unge mannen.
Denne nickade vänligt och lemnade damerna ett par små, rosenfärgade och välluktande kort.
»Här är aftonens program. Det utdelas just nu genom distributions-mekanismen,» sade hr Saksander.
»Årstiderna!» utropade fru Skarpman-Stormfågel. »Det
| 34 |
»Så löjligt!» sade fröken Rosendoft ännu en gång.
Den unga fröken var af en gammal slägt, af dem som fordom kallades adliga, men hon var ock ett barn af sin tid och ville hällre lukta något af mekanik eller politik.
»Det doftar vårblommor,» sade fru Skarpman-Stormfågel och förde det lilla kortet till sin näsa.
Programmen hade vid sådana tillfällen en doft som lät ana hvad konserten skulle komma att innehålla.
»Det sägs, att Ozodes öfvertalats att låta oss känna något mycket gammalt,» sade fröken Rosendoft. »Jag hade icke trott, att en kvinna i våra dagar kunde öfvertalas till något.»
»Eder anmärkning är riktig,» yttrade öfverintendenten. »Det är också något besynnerligt i den här saken. Efter hvad jag hört, skall det vara en underlig forntidsskald som inverkat på konstnärinnan.»
»Ah, hvad säger ni?» utropade fröken Rosendoft och reste sig till hälften från sin bekväma plats. Det låg ett uttryck i hennes ögon som skulle gifvit en forntida författare anledning att skrifva något om den försmådda kärlekens kval.
»Jag säger blott hvad jag hört,» tillade öfverintendenten mycket försigtigt.
»Så-å! Lilla Ozodes står i förbindelse med en skald!» utropade fru Skarpman. »Hon skulle likväl gifta sig med en oväderskarl, efter hvad jag tror mig veta, och profåret lär snart vara till ända.»
»Ja visst,» inföll den lilla fröken. »Han heter Oxygen, det vet jag, och lär göra alldeles utmärkta regnbyar. Det kan bestämdt icke vara långt kvar af
| 35 |
De bägge damerna började hviska mycket ifrigt med hvar andra. Fru Skarpman-Stormfågel log, men det var hvad som i forntidens romaner kallades ett »olycksbådande leende». På 2300-talet använde man icke sådana uttryck, men det kan nog hända, att sjelfva saken fans.
»Känner ni fröken Rosendoft,» frågade en äldre man i damernas granskap och vände sig till ett fruntimmer på sin ena sida.
»Åh ja! något, skulle jag tro,» svarade den tillfrågade.
»Är det sant, att hon tycker om den där författaren, som skrifvit Det sista lokomotivet?»
»Det tror jag visst är sant, men hennes kärlek lär icke vara besvarad. Skalden älskar en annan, efter hvad jag hört, och kan icke förlika sig med lilla Rosendofts nutidsåsigter.»
»Jag har låtit mig berättas ...»
»Tyst! Där är Ozodes. Hvad hon är vacker!»
Ett bifallssorl gick genom salen. Ett stort antal herrar skyndade fram till konsertgifverskan och öfverlemnade till henne tjocka pappersbundtar. Det var den tidens sätt att uttrycka sin förtjusning. Handklappningar hade länge sedan kommit ur bruk. Blommor ansåg man också otjänliga. Af lager fans ej mer ett enda blad. Alla lagerträd hade så utplundrats under de närmast föregående århundradena, att de helt och hållet gått ut. Man hade slutligen användt stammarne och grenarne för att bränna rökoffer åt unga debutanter. Nu gaf man
| 36 |
Men till de närvarandes stora öfverraskning och förvåning trädde en man fram till Aromasia och öfverlemnade henne några blommor. Hon log vänligt mot honom, kanske till och med vänligare än till alla pappersherrarne, samt räckte honom äfven sin hand. Kännarne sågo på hvar andra, ryckte på skuldrorna och skakade på sina hufvud.
»Nej, se!» utropade fru Skarpman-Stormfågel. »Det var visst den tokige poeten. Hvilken skandal!»
Fröken Rosendoft var helt blek. Hon sade ingenting, men hennes ögon »sprutade lågor», såsom forntidsförfattarne uttryckte sig.
Det fans en annan person i salen hvilken, om icke med eldsprutande, dock ganska mörka blickar betraktade det där blomöfverlemnandet och Aromasias leende tacksamhetsuttryck till öfverlemnaren. Den personen var Oxygen.
»Hvad vill den token?» mumlade han. »Och hvarför har Aromasia tagit ett sådant namn som Årstiderna på sin nya sammansättning? Det luktar af gammaldags romantik. Jag har ej häller på förhand fått veta något därom. Hm!»
Aromasia hade emellertid satt sig vid sitt ododion. De luktkonstnärer som biträdde henne intogo också sina platser, hvar och en vid ett mindre ododion. Det var fullständig konsert -- stor orkester, skulle man fordom hafva sagt. Ododionsinsatserne voro redan förut införda i instrumenterna. De tillverkades alltid på det stora central-laboratoriet vid den forna Nybrohamnen, på samma plats där en kunglig musikalisk akademi haft sitt hus för
| 37 |
Allas näsborrar vidgade sig, men samtalen fortfore lika obehindradt. Det var en af fördelarne vid dessa luktkonserter, att man ej behöfde iakttaga någon tystnad. Luktsinnets verksamhet hämmades ej af det sorl som gick genom salen under hela konserten. Många hade förvånat sig öfver det ämne som konstnärinnan valt och med ett visst misstroende börjat vädra de första satserna, men misstroendet byttes snart i förtroende för konstnärinnans smak och stora förmåga och öfvergick sedan till förtjusning öfver hennes snille.
Först kände man doften af spädt gräs och vårens förstlingar bland blommorna, ljufva, aningsfulla luktackorder som fylde sinnet med friska tankar och nytt lif, som tycktes bryta med alt gammalt och föråldradt och visa på en glad framtid. Det var oskuldens, aningens och hoppets årstid. Därpå fördes man genom några lyckade luktöfvergångar in i sommarens rikaste öfverflöd. Konstnärinnan framlockade ur sitt klaver doften af nyslaget gräs, af smultron och de blommor som företrädesvis tillhöra den årstiden. Man njöt af dessa dofter och kände, huru sommarkraft och sommarglädje genomströmmade ens hela varelse.
»Ack, det är skönt, det är härligt, det är ljuflig sommar!» utropade många i salen, och flera skyndade fram till konstnärinnan för att lemna henne ännu flera värdepapper.
Men så kommo dofter som kändes något kvalmiga.
»Vi äro i rötmånaden!» pustade man i salen, torkade svettdropparne från pannan och längtade efter svalka.
»Hett, men snillrikt!» förklarade fru Skarpman-Stormfågel.
| 38 |
»Aldeles för kvaft!» ropade fröken Rosendoft. »Jag tror, att jag går min väg.»
Men de kraftiga sommardofterna dogo småningom bort; andra, mindre uttrycksfulla, kanske ej häller aldeles så välluktande, trädde i de förras ställe. Det var något visset och svårmodigt som åstadkom dystra hösttankar, men snart kände man en stark vindoft och lukten af åtskilliga frukter hvilket motvägde den förra lukten, dock för att endast öfvergå till en stark lukt af alkohol hvilken följdes af alt underligare dofter och slöt med fullständig graflukt som framkallade rysning och bäfvan.
Fruntimmerna satte sina näsdukar för munnen, och herrarne ryckte på näsorna under vidrigt ansigtsspel.
»Det är afskyvärdt,» förklarade fröken Rosendoft.
»Åh, det är snillrikt,» sade öfverintendenten. »Jag tänker på en storartad beställning af begrafningskläder eller åt minstone på några tusen vinterrockar.»
Men det mästerliga odoratet slöt med några tröstande doftackorder, i hvilka man återfann några af de första vårsatserne, mycket svaga, det är sant, och ganska obestämda, men som dock framlockade ett nöjdare uttryck på de närvarandes ansigten.
Konserten var dermed afslutad. Inga andra nummer förekommo den aftonen. Luktarne gåfvo sitt bifall till känna genom att till konstnärinnan öfverlemna ännu några hundra aktier i de bästa handels-, slöjd- och bankföretag.
»Hvilket fjäsk!» sade fröken Rosendoft.
»Se, där ha vi den tokige poeten igen!» ropade fru Skarpman-Stormfågel.
»Ytterligare skandal,» förklarade fröken.
»Ja, i sedlighetens intresse böra vi utföra vår öfverenskommelse,» sade frun.
»Och det genast,» tillade fröken.
