Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Bort från jorden!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om ett mildt och deltagande leende, ett som tycktes
kunna ingifva förtroende.
»Skulle jag hafva träffat en människa med milda
känslor, en som känner medlidande med olyckan?»
sade Apollonides för sig själf, som han trodde, men
främlingen tycktes förstå alla hans tankar och höra
alt hvad han sade, äfven om detta ej högt uttalades.
»Mitt namn är Apollonides,» sade han högt och stannade
för att riktigt se in i den gamles underbara ögon.
»Ni är olycklig,» sade gubben.
»Ingen förstår mig,» utbrast skalden. »Alla håna mig.»
»Ni önskar dö?»
»Jag önskade kunna flytta mig till länge sedan försvunna tider.»
»Ja, ni vill söka upp edra förfäder, hörde jag.»
»Kan ni hjälpa mig därmed?» utropade Apollonides som
trodde sig hafva funnit en viss tillförsigt i den
gamles uttryck, då han talade om förfädren.
»Nej, unge man,» svarade gubben, skakade sitt hufvud
och log på nytt.
Apollonides ryckte sig åter från den besynnerlige
främlingen, hvars leende han ännu en gång fann
afskyvärdt.
»Lugna er, hr Apollonides,» tröstade den gamle. »På
lediga stunder går jag ut och söker upp olyckliga
för att hjälpa dem. Det är ett gammalmodigt yrke, jag
vet det. Också idkar jag det endast, när jag behöfver
någon förströelse. Jag går vanligen ej länge förr än
jag träffar någon lidande. Det är aldrig någon som
plågas af hunger, såsom man ofta fann i forntiden, men
de olyckliga äro därför visst icke färre än i gamla dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
